Helen Dewitt _ Den siste samurajen

Översättning Inger Johansson
Norstedts

Debutromaner på ett femhundratal sidor som hämningslöst blandar alla typer av esoterika, vetenskap och främmande språk är man inte bortskämd med. Åtminstone inte här i Sverige, i glesbygdsprosans och den svala minimalismens hemland. Å andra sidan är Helen Dewitt ingen vanlig debutant. Hon är född 1957 i USA, uppväxt i olika latinamerikanska länder och har studerat klassiska språk och filosofi i Oxford.

Man kan samtidigt åberopa att Dewitt skriver i en genre lika strängt reglerad som en highschoolfilm. Om svensk prosa gärna går på export till Tyskland, kan man räkna med att Dewitts lärda berättelse i en blinkning översätts till minst tio europeiska språk. Och man höjer inte på ögonbrynet när man ser den brittiska författarinnan A.S. Byatts hyllning i bokomslagets innerflik. Det som förvånar är tendensen från olika håll att tala om den som “en helt ny sorts berättelse”. Udda lärdom, japanska tecken mitt i texten, matematiska uträkningar, säregna människor etcetera gör ingen ny berättelse. Odysséen var en gång en ny sorts berättelse. Den siste samurajen – som vilar på ett urberg av västerländskt vetande och berättande – är det knappast. Man kan också nämna Rabelais, Sterne eller senare Woolf, Borges, Eco, Fowles, Unsworth eller för all del Byatt.

Vilket inte betyder att boken inte innehåller en hel del fina skildringar, spännande uppslag och intressanta stölder. Precis som en flera tusen år gammal skrift är Den siste samurajen en enkel historia som rymmer en mängd komplicerade äventyr: En son söker sin far. På vägen händer det många olika saker. Enligt den lärda genrens vedertagna koder är vår tids Odysseus med största säkerhet en mångförslagen lingvist som färdas i en värld av språk och böcker.

Få saker kräver en sådan uthållighet, list och nyfikenhet som den moderna lingvistiken. Ett faktum som Dewitt på sätt och vis leker med. Samtidigt finns det väldigt lite av metatextuell förnumstighet, ni vet, en typ av akademiskt sökta ironier i Dewitts prosa. Karaktärerna är sköra på riktigt. De må vara igenkännbara, men är i själva verket främmande och tragiska gestalter.

Framför allt är de ur tiden. Pojken Ludo är ett geni som från babystadiet absorberar allt möjligt onyttigt vetande. Alltifrån isländska sagor till aerodynamiska teorier. Det rör sig om ett otidsenligt oändligt sökande, snarare än produktfokuserad kunskap. Det är också den enkla historiens tragiska sanning. Den far som Ludo genom berättelsen söker räcker inte till. Ludos mamma – den fattiga sekreteraren och överbegåvade Oxford-avhopparen Sibylla – gör allt för att dölja namnet på den framgångsrike reseskildrare och pekoralist som hon en gång hoppade i säng med. För att kompensera bristen på faderliga förebilder låter hon Ludo dag efter dag titta på Akira Kurosawas film De sju samurajerna.

Tankens oändlighet kontra verklighetens ändlighet är ett välkänt litterärt tema som varieras i romanen. För att hålla värmen spenderar det utfattiga mor-son-paret dagarna på en av Londons tunnelbanelinjer, medan de drar runt på en vagn fylld med de västerländska lärdomsklassikerna, i originalspråk givetvis. I Sibyllas förflutna finns en liknande rörelse då familjen flyttade från håla till håla för att bygga nya vinstgivande motell, vilket spolierade moderns musikkarriär. Med andra ord är det en tragisk tradering av kvinnliga levnadsöden.

De komplicerade äventyren då? Där handlar det framförallt om manliga gränsöverskridare: konstnärer, musiker, upptäcksresanden, dödsföraktande spelare och halstarriga matematiker – tidlösa genier som surfar ovanför verkligheten. Det är bland dem som Ludo till slut söker sin faderlige överman.

Här framträder en hantverksmässig fladdrighet vilket är min enda men ganska allvarliga invändning. Dewitt har märkbara svårigheter att sortera i det tankedigra och omfångsrika materialet. Något initierat geni borde skriva en roman om den ofta bortglömda konsten att redigera.

Utan att på något sätt vara ett mästerverk är ändå Den siste samurajen något som närmar sig en djupsinnig gestaltning av konflikten mellan känsla och intellekt. Det som många romaner i den här genren syftar till, men bara lyckas prata om.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 07/2002