Jerker Virdborg _ Svart krabba

Norstedts

Jerker Virdborg debuterade våren 2001 med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt. Det var sju berättelser som, om de hade varit filmer, hade utspelat sig i realtid. “Jag ville berätta om en timmes händelser på 35 sidor”, skrev Jerker Virdborg i sin författarpresentation i Svensk Bokhandel. I hans nya bok, denna gång en roman, hinner man läsa drygt en tredjedel av romanens trehundra sidor, innan de fyra soldaterna får ge sig ut på det mystiska uppdrag vars kodnamn är “Svart krabba”.

Det är en bok som är så trendbefriad att man stundtals tror sig läsa en beredskapsroman från fyrtiotalet. Men det utspelar sig inte på fyrtiotalet, utan i en tid när det finns mobiltelefoner, i ett land som befinner sig i krig, befolkat av soldater vars namn klingar otvetydigt svenska. En sorts science fiction är det alltså, till stor del skriven med den realistiska romanens berättarteknik. Lägg till en existentiell avgrund och en översättning av psykologiska tillstånd vars briljans inte lämnar mycket kvar att önska. Man fullkomligt ryser av tillfredställelse över det gedigna hantverket. Överhuvudtaget är “gedigen” ett passande ord för romanen. Likt en skicklig urmakare som med noggrant och hängivet arbete kan få vilket gammalt urverk som helst att gå, arbetar Virdborg med de små detaljernas finjusteringar. Självklart bygger han ingenting på lösa grunder. Virdborgs estetik signalerar en integritet och ett totalt ointresse av att skapa bredspåriga trender, men snart nog lär Jerker Virdborg ploga fram en alldeles egen fåra någonstans bredvid mitten.

Den unga författargenerationen har verkligen lärt sig den litterära gestaltningens a och o. Den har blivit något av en expert på att skapa tvetydigt hotfulla stämningar. Virdborg gör det med en sådan virtousitet att man knappt kan urskilja den litterära konstruktionen. Bara funktionen lyser, medan hantverket finns dolt bakom kulisserna. Det är skickligt. Fast riskerar det inte att bli litterär ingenjörskonst av det? En slags funkislitteratur? Inga onödiga dekorationer, dova färger, raka linjer och jävla snyggt.

En trygg litterär gestaltning, som skildrar den oändliga otrygghet som finns i ett osynligt, men maktfullkomligt system. Soldaten Edh anländer till en mördande iskall förläggning någonstans vid den sydvästra kusten, i närheten av en skärgård. Det råder ett krig som pågått för länge, som tycks ha förvandlats till en självgenererande apparat, vars mål och mening ingen längre minns. Stämningen är hjärntvättad och drömlikt amoralisk.

Edh har kallats dit från en krigszon belägen långt i norr som dagen efter avfärd utplånats av fienden. Vad som väntar är ett hemligt specialuppdrag, ett desperat försök att skjuta på ett till synes oundvikligt nederlag. Uppgiften består i att tillsammans med tre andra soldater frakta fyra mystiska kapslar till en ö i den yttre skärgården, ett område som till största delen kontrolleras av fienden. Större delen av romanen ägnas den gastkramande skridskofärden över isen i kompakt nattmörker. Att just dessa män valts ut, som är psykiskt och fysiskt slitna efter mångårig krigstjänst och långtifrån några elitsoldater, att utrustningen är dålig och förberedelserna närmast obefintliga är något som laddar skildringen med thrillerartad spänning. Snart växer också den existentiella oron.

Virdborg skär små kirurgiska snitt i berättelsen och sticker in brev, tidningsurklipp och diverse drömlika vittnesfragment från huvudpersonens förflutna (som tycks ligga långt, långt borta). Sprickor som får en att ana en bortglömd, kanske förlorad verklighet – mer etisk, mindre kontaktlös – bortom krigsmaskineriets homosociala gemenskap, regler och gester.

Samtidigt har den militära hierarkin plattats ut; alla är underställda systemet, inom vilket vem som helst kan gå under och försvinna, även den mest maktfullkomlige överstelöjtnant. Vem som är över eller under, vän eller fiende, är frågor som ekar genom hela berättelsen. Med en stundtals mästerlig balans i det avskalade språket osäkrar Virdborg själva huvudpersonen och sätter det etiska perspektivet ur spel.

I den sista delens surrealistiskt uppbyggda underjordsstämning väntar man sig något som liknar the horror i Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta. Det är korkat eftersom man borde inse att Virdborg vid det här laget aldrig skulle ge sig på att gestalta något så drastiskt. Det blir alltså inte riktigt så vederstyggligt, fast det obehag som biter sig fast är starkt nog ändå.

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 3/2002