Nyhetens obehag. Essäer om modersmål, kultur och nationell identitet _ Red. Joanna Bankier

Nya Doxa

I få sammanhang blir idéer om den nationella identiteten så tydliga – och så legitima – som i sportsammanhang. Den som frågar sig vad som är specifikt svenskt får genast ett svar: en sportslig svensk dopar sig inte. Det hör inte till den svenska identiteten att manipulera sin kropp, och frågan är om inte dopingen är mer upprörande än själva fusket. Ludmila blev över en dag 100% oäkta svensk. Vi kommer aldrig mer gå på tricket med svenska flaggan-linser. Vi drar i fortsättningen en tydlig gräns mellan äkta och oäkta.

Doping tenderar att höra ihop med tanken på en homogen nationell identitet. Om man säger sig vara spanjor och pratar engelska med tysk brytning blir väl egentligen ingen förvånad att man också är dopad? Som en postmodernt upphottad Frankensteins monster i rosa sparkdräkt ignorerade skidåkaren Johann Mühlegg såväl den sunda kroppens som nationens gränser.

Under de senaste två tre åren har det kommit flera böcker i Sverige som ringar in det problemfält som kallas postkoloniala studier eller kulturstudier. Globaliseringens kulturer (red. Håkan Thörn m fl, 1999), och Sverige och de Andra. Postkoloniala perspektiv (red. Micheal Mc Eachrane m fl, 2001) är båda goda inledningar till fältet. Syftet är att sten för sten montera ner de metafysiska och etnocentriska idéer som den moderna nationen, kulturen, identiteten vilar på, allt det som “vi” upplever som universellt, objektivt och sunt förnuft. Det sker dels genom att förskjuta tolkningsföreträdet ut mot marginalen, och dels genom att röra sig på tvären över ämnesdisciplinerna.

En orsak till att vi är så sena att introducera den här typen av bredare kulturstudier i Sverige kan sökas i en seglivad föreställning om “svenskheten” som naturlig och oproblematisk, skriver Joanna Bankier i en ny bok. Nyhetens obehag. Essäer om modersmål, kultur och nationell identitet är en brokig samling lättlästa (för dessa sammanhang) essäer som behandlar allt från modersmålsundervisningen i Sverige, till det svårtolkade förloppet i OJ Simpson-rättegången. Stilmässigt spänner boken en bred båge från det personligt litterära – som Stephen Greenblatts text om en klassresa som löper från Litauen till Massachusetts – till det utredande, rapporterande.

Håkan Thörn tar ett bredare teoretiskt grepp i “Modernitet och nation” som dekonstruerar en vedertagen uppdelning i två nationalitetsprinciper, där den ena anses vara aggressiv, partikularistisk, odemokratisk och reaktionär, medan den andra universalistisk, demokratisk och progressiv. Thörn visar med nyanserad saklighet hur begrepp som “nation” och “universalism” nödvändigt står i ett motsägelsefullt förhållande till varandra eftersom det moderna nationsbygget alltid handlar om att dra upp gränser. Främlingen är ett självklart och nödvändigt inslag i skapandet av den universella nationella identiteten, vare sig främlingen befinner sig innanför (aldrig utan villkor) eller utanför nationens gränser.

Antologin vänder blicken mot olika typer av gränsområden, språkliga som territoriella. Det är där som vi tvingas till dialog, till översättning och tolkning. “Vi är alla översättare – översättning är det gemensamma draget i alla former av liv”, skriver Zygmunt Bauman entusiastiskt. Gränsen möjliggör dialog, dialogen möjliggör översättningen, översättningen omöjliggör idén om en homogen och statisk kultur. Leve gränsen, säger Bauman och vänder på steken.

Flera essäer i Nyhetens obehag är högaktuell läsning när behovet av hårt dragna gränser ökar i takt med att dialogen brister – där borta, här hemma, emellan.

Viktoria Jäderling
Tidskriften Arena nr 2, april 2002