John Erik Riley _ Vandringshistorier

Översättning Staffan Söderblom
Norstedts

Under senare år har vi i Sverige avundsjukt tagit del av rapporter om litterära strider och generationsuppror som rasat i Norge. Det har blivit en liten hype, men ingen obefogad sådan. En ung norsk litteratur har visat sig både livskraftig och högljutt anspråksfull.

En av de mest välartikulerade är den nyss avgångne Vinduet-redaktören John Erik Riley. Han debuterade 1995 med romanen Ikoner i et vindu, men första gången jag läste honom var tre år senare i ett nummer av tidskriften 90tal som publicerade en bit ur essäsamlingen En spissformulering (1996). Det var en skarp liten skrift som med dekonstruktionens hjälp inte bara ville ta isär de kulturella värdehierarkierna, utan också ironin. När idén om den sönderslagna världen blivit allmängods och det splittrade subjektet en kliché, är det “inte längre klichén som är problemet, men hur klichén används”. Ett upphöjt genremedvetande ska göra oss uppmärksamma på hur ett konstverk kan användas, för inom alla genrer finns det konst som håller måttet. Så kan ironin vändas till empati och nostalgin till uppror. Ungefär så läste jag Riley.

Perspektivet förutsätter kanske en metareflektion utöver det vanliga. I Rileys första bok på svenska, Vandringshistorier (1999), som består av fyra noveller, resulterar det i ett slags inverterad fiktion. Det händer redan på andra sidan i en fotnot som refererar till boken själv. Hade det handlat om en ironisk blinkblink hade jag nog spytt, tur då att Riley i den övriga texten snarare än blinkar filosoferar med hammaren. Det handlar alltså om ett riskprojekt man inte så ofta ser. Men det är också en typ av experimentell bok där experimentet – liksom inom vetenskapen – har ett särskilt resultat för ögonen. Tanken på fri form tenderar då ibland att slå över i forcerad metod, vilket exempelvis sker i samlingens längsta novell “Kära Ingunn”. Den är en litterär sufflé som, med fyra berättarjag, en eller två metaberättare, fotnoter i fotnoterna och parenteser i parenteserna, sväller över alla kanter. Ur multipla perspektiv berättas en kärlekshistoria med förhinder. En homosexuell man lämnar sin älskade hustru utan förklaring. Tre år senare hittar hustrun ett brev (novellen) som ska förklara vem mannen/berättaren/jaget/metajaget är bakom alla masker.

I en fotnot står det att novellen är ett “groteskt överdrivet, anorektiskt inåtvänt, intelligent/skickligt/fiffigt, kyligt betraktande ormen-som-äter–sin-egen-stjärt-aktigt självmedvetande hos folk och /…/ ett hela tiden mer prekärt behov av att bryta sig ur denna onda cirkel”.

Den ironiska och sofistiska uttrycksformen leker förstås med min självmedvetenhet och misstro inför berättelsen. Enda sättet att förhålla sig är att vara fullkomligt subjektiv: den här novellen är lite för välregisserad i sina utbrott för att jag ska bli äkta berörd. Metoden kan knappast drivas mycket längre och vid det här laget hoppas jag att Riley har skrivit sig ut ur metaträsket.

Mindre paranoida, men lite mer macho, är novellerna “Basen” och “Kvarnland 6”. Den ena handlar om mordet på gangsta-rapmartyren Tupac Shakur och den andra är en fingerad intervju med en serbisk soldat. Här är rörelserna in och ut ur fiktionen inte lika demonstrativa. “Basen” är en ganska sentimental tolkning av en hiphoplåt genom vilken tolv-åriga Antonio funderar på rap och sin bror Marco (Tupacs mördare) samtidigt som han skakar en parmesanostburk i takten till basgången. Texten består av samplingar, omtagningar och temavariationer (liksom en vandringshistoria) men det är basrytmen som driver berättelsen framåt.

Att denna novell ligger först i boken är nog ingen slump. Det är ghettots subgrupper och subgenrer som varieras i det oändliga i boken. Rileys vandringshistorier vittnar om situationer där möjligheten att spontant berätta och förmedla något kraftigt har reducerats. De illustrerar med all önskvärd tydlighet att det inte finns några oskyldiga texter. Om det skapar litterära möjligheter i “Kära Ingunn” är det ett verkligt problem i “Kvarnland 6”. Hur förmedlar man det allra hemskaste?

“Dina lyssnare behöver bara ett par korta, markerade meningar för att göra sig en bild av mitt lidandes historia”, säger den intervjuade serbiske soldaten när hans extrema upplevelser ska redigeras för ett lagom engagerande radioporträtt. I novellen finns bara svar. Intervjuarens frågor är markerade med ett tomrum […] där man som läsare automatiskt placerar sig med en nyfiken – men skamset självreflekterande – blick. Det är lysande genomfört och man skruvar på sig av obehag. Metoden kan Riley ha lånat från den amerikanske författaren David Foster Wallaces bok Brief Interviews With Hideous Men och den återanvänds i hans senaste bok Mölleland (2001).

Det splittrade subjektet är en kliché, men Riley är långt ifrån någon ytlig retoriker. Egentligen är inga dörrar stängda för denna författare. Han utnyttjar hela känsloregistret – äckel, smärta, lust, sentimentalitet – och sitt intellekt. För min del får han gärna återkomma med sina tröttsamma konstruktiva dekonstruerande övningar.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 03/2002