Juan Manuel de Prada _ Fittor

Översättning Manni Kössler
Wahlström & Widstrand

En ung utbildad jurist som beslutar sig för att skriva en lekfull monografi över kvinnokönet för att dryga ut hushållskassan låter som en prefabricerad historia för en kultbok. Juan Manuel de Prada (född 1970) sägs ha skrivit boken Coños för sina vänner när han var tjugufem år. Boken spreds sedan i stencilerade utgåvor i intellektuella kretsar och fick en officiell spansk utgåva 1995. Därefter fick Juan Manuel de Prada ett litterärt genombrott med romanen Stormen som 1997 belönades med Spaniens finaste litterära pris ”Premio Planeta”. Idag är han en av de mest omtalade av de yngre spanska författarna.

Att boken, som fått den svenska titeln Fittor, fungerar som undergroundtrumfen i skjortärmen för den redan etablerade författaren råder det inget tvivel om. Inte heller att de Prada äger både stil och humor när han avhandlar sömmerskornas fittor, fakirkvinnans fitta, cellistens fitta, buddistnunnornas fitta, den dödas fitta, ja till och med fästmöns egen fitta får ett eget kapitel. Det finns en dragning åt kvinnokönet som freakshow och cirkustrolleri till vilka den manlige berättaren förhåller sig med hela känsloregistret: glädje, upphetsning, beundran, förakt, äckel och rädsla. Det är barockt, karnevaliskt, ornamenterat och ovedersägligt litterärt, med diverse hintar åt Poe, Bataille, Proust och andra storheter. Men det är också juvenilt, småpekoralt och andas inte så lite nostalgi. Det är väl just detta som gör att jag ställer mig en del frågor efter läsningen. Blir det mindre grabbigt om motiven visar företräde för en kulturexklusiv Velasquez mot porrtidningarnas glättade köttighet? Varför känns det som att den litterära stilen är reducerad till ett alibi för att skriva ganska ytliga fittbetraktelser? Är det inte just ”fittan”– och inte den litterära stilen – som gör den här boken till något extraextra litterärt? Ju mer jag tänker på det framstår Fittor som en tillrättalagd estetisk provokation för den finsmakande eliten.

Det krävs ”en fjollig skräddares kynne” för introspektion av fittan, skriver de Prada till karlakarlen Henry Miller. Men om Fittor ska bli mer än en (o)lustig bagatell krävs det att de Prada osäkrar den fjollige, manlige berättaren lika mycket som han öppnar dörren till kvinnokönets möjligheter. Eftersom jag inte känner mig särdeles upphetsad av denna bok måste jag dra slutsatsen – av entusiasmen hos manliga kritiker att döma – att det är en männens bok. Juan Manuel De Prada avfyrar sina misogyna betraktelser med en självironisk blinkning som likväl säger: låt oss inte vara så allvarliga, en fitta är ju ändå en fitta.

Det är ju på sätt och vis en kreativ utgångspunkt, men tyvärr resulterar det i ett okreativt återbruk av småskuren könssyn. Författaren kommer in som den stora anden som väcker fittan till liv. Det är männens egen fitta. Giv oss mysteriet åter! dånar anden. Giv oss hemligheten och det mörka prånget vari vi kan projicera våra fantasier! Det är egentligen mer rörande än unket. Om de Prada hade ifrågasatt sin position som nostalgisk fittupplivare och lite oftare riktat blicken mot sina egna fantasiers kluvna penis hade det möjligtvis blivit mer drabbande. Bagateller om kvinnokönet får man ju ta del av jämt och ständigt – råa som litterära.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 06/2002