Marcel Beyer _ Spioner

Översättning av Ulla Ekblad-Forsgren
Bonnier Panache

“En röst slår hål på gryningens tystnad…” Så lyder de första orden i Marcel Beyers första bok på svenska, den mästerliga Flyghundar från 2000. Den var en semi-dokumentär romantext med vilt pendlande perspektiv mellan å ena sidan en galen ljudforskare vid namn Karnau – som i verkligheten var en vaktsoldat vid Hitlers bunker – och flickan Helga, äldsta dotter till propagandaminister Joseph Goebbels. I Beyers diktade version införlivas Karnau i nazismens experimentverkstad kopplad till förintelselägren, fokuserad på en enda sak: den mänskliga röstens hemlighet. Så vecklar Flyghundar ut sig till en grotesk berättelse om nazismens akustiska historia.

Ljud som textverklighet är kanske inte någon ny uppfinning, men hörseln visar sig vara ohyggligt verkningsfull och kännbar som litterär motor i Flyghundar. I Beyers andra roman som nu finns på svenska, Spioner, står dock ett annat sinne i centrum som i litterära sammanhang är mer undersökt och exploaterat, nämligen synen. Den röst som skär genom mörkret i Flyghundars inledning har i Spioner bytts ut mot ett öga: “Ibland står jag och spionerar genom kikhålet i dörren även om jag vet att jag inte kommer att få syn på en människa.”

Som titeln antyder är det här en på många sätt hemlig roman. Den vimlar av dolda kameraögon, bevakande blickar, förföljelsemanier, förtegenhet, hemliga tecken och suspekta beteenden. Alla är övervakade, alla är spioner.

Vid ett flertal tillfällen under läsningen känner jag mig som det där ögat som står och väntar vid kikhålet, hungrig på bilder som fogar samman och driver på berättandet. Det blir inte lättare av att sammanhangen som framträder bakom den putsade linsen gäckar och bedrar. Under berättelsens gång byter texten ögon genom olika personer, vilket inte skapar större överblick över skeendet. Tolkningsföreträdet ligger hos alla och ingen. Det säger sig självt i en sådan här bok att helhetsbilden knappast existerar, inte heller verkligheten bakom föreställningen.

Den som sett filmer som Antonionis Blow up och Coppolas lysande sjuttiotalsverk Avlyssningen, får en hint om vad det är för slags perceptionslekar som Beyer iscensätter. Spioner utformar sig till en avmytologisering och sekularisering av seendet som främsta sanningsvittne. Samtidigt tolkar jag in en vilja till upprättelse för den fantasifulla blicken och det visuella som plats för möten och dialog.

I början av boken träder vi in i barnens oändliga föreställningsvärld. Tre syskon och deras kusin – som är det berättande jaget – bläddrar i gamla familjealbum i jakt på bilder på mormodern, den firade operasångerskan med de “italienska ögonen”, som dog strax efter andra världskriget. Likt outtröttliga detektiver söker de hos henne ursprunget till deras egna mörka ögon, som är roten till utanförskap och trakasserier i bostadsområdet.

Alla familjer vilar på ett berg av hemligheter. För barnen är det Grossmutter och Grossvaters liv under mellankrigstiden och andra världskriget som är den stora gåtan. Var Grossvater med i Luftwaffes hemliga operation och bombade Guernica under spanska inbördeskriget? Varför bröt Grossvater med sina barn när Grossmutter dog och han gifte om sig efter kriget? Varför tvingade den nya hustrun, kallad “die Alte” (den gamla), Grossvater att utplåna alla spår av den första hustrun, operasångerskan med den genomträngande blicken?

Gåtan växer, trots ihärdiga undersökningar och minutiösa rekonstruktioner av händelseförloppet. “Så kommer du aldrig att finna ro, varje nytt spår ger näring åt ytterligare misstanke, precis som varje ny vit fläck”, som det ena barnbarnet Carl säger till jaget långt senare. Liknande är det för läsaren, likt en spion rör man sig in och ut ur olika medvetanden – växelvis barnens, operasångerskans, die Altes och Grossvaters.

Det som sent omsider framträder, utan att utsägas, är en familjehistoria. Romanens långt drivna perspektivism illustrerar att alla familjehistorier går att tolka på en mängd olika sätt. Framförallt kan man läsa denna historia allegoriskt. Farfaderns icke-heroiska förflutna pekar på en svårlöslig skuldfråga som präglat det tyska efterkrigssamhället. Medan barnen närstuderar gulbleknande foton, styrs deras tillvaro omärkligt av ett övervakningssamhälle vars främsta funktion är att både avslöja och dölja. Det är sjuttiotal och terrorister skördar sina offer, liksom polisens specialstyrkor. Döden och skammen från kriget ligger fortfarande nära, vilket visar sig i den andra hustruns dödsskräck och paranoida kontrollbehov.

Det är som om Beyer via barnbarnen – och förstås med sina egna böcker – vill visa att det nu är möjligt att släppa skammen, den personliga skuldfrågan och därmed minnas. Flera tyska författare, såsom Beyer, Bernard Schlink och Martin Walser, har under senare år haft stora framgångar med skildringar av Tredje riket. Kanske är Adornos berömda tes – att diktning efter Auschwitz är omöjlig – först nu preskriberad.

Marcel Beyers Spioner är ett gediget prosaarbete, tankeväckande och i viss mån oroande. Ulla Ekblad-Forsgrens översättning är oklanderlig. Här finns egentligen ingenting att störa sig på. Min enda invändning är Beyers tendens att kontrollera, att låta ana den litterära hantverkarens grandiosa plan. Inga lösa trådar lämnas åt slumpen, även om det på handlingsplanet kan verka så. Det litterära tenderar då att bli ett skelett, ett orubbligt utanverk. Så intelligent och garderat att det inte känns i magen.

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 2/2002