Claudia Marcks _ Kusaks val / Caterina Pascual Söderbaum _ Sonetten om andningen

Om man läser två debutböcker ungefär samtidigt är det alltid frestande att jämföra dem. Det är ju så lätt att spatsera in på obeträdd mark och kasta omkring sig tendentiösa påståenden om det litterära tillståndet i landet, så som det exempelvis gjorts under senare tid när det rört sig om noveller. Debutanten med sin enda bok kan smidigt träda in som exempel – i orättvisa fall – på en hel genres förflackning. Ibland låter det sig dock absolut inte göras, hur spekulativt lagd kritikern än är.

I min hand har jag två debutböcker, jo den ena är en novellsamling och den andra en berättelsesvit med lyriska anslag. Visst känner man igen saker här. Men det dominerande intrycket är ändå två självständiga författare som övertygar med sin stilkänsla. Claudia Marcks har skrivit novellerna i Kusaks val (Albert Bonniers förlag) och Caterina Pascual Söderbaum de fyra berättelserna i Sonetten om andningen (Bokförlaget Lejd). Man kan inte undgå den gemensamma nämnaren mellan de två: Marcks är född i Köln, uppvuxen i Schweiz och har bott i Italien, Frankrike och Spanien. Sedan 1996 bor hon i Sverige och hon skriver på svenska. Pascual Söderbaum är född i Katalonien, arbetar som tolk och översättare och har hela sitt liv omväxlande bott i Sverige och Spanien.

Därmed upphör likheterna. I enkla ordalag kan man säga att där den ena låter språket hända och allt annat röra sig ganska stilla, låter den andra språket strama upp de dramatiska förvecklingarna. Om Pascual Söderbaums bok ger lekfullt romantiska och kontinentala associationer, är Marcks berättande präglat av ett anglosaxiskt, förnuftsmässigt effektivitetsberättande. Och så beskaffat gör väl ingen av dem något nytt. Men det är väl gjort.

Sonetten om andningen består av fyra åtskilda berättelser vars gemensamma struktur är intrikat, på gränsen till gåtfull. Petrarca förädlade och gjorde sonetten berömd under renässansen, Dante använde den, liksom senare Vilhelm Ekelund, Inger Christensen och Lotta Olsson. “Sonett” är ett ord man gärna kopplar samman med adjektiv som “sträng”, men Pascual Söderbaums “sonett” påminner mer om Jorges Luis Borges än Petrarca. De fyra berättelserna kan sägas motsvara sonettens fyra delstrofer. Varje berättelse utom den tredje, består av fjorton prosastycken som i sin tur motsvarar sonettens fjorton rader. Mer sonett än så kan jag inte få det till, men jag är ingen expert. Sonetten om andningen är egentligen en boktitel som får mig att rygga tillbaka. Även om den säger något om regelbundenheten i konstruktionen så känns den svulstig och överdimensionerad. Men samtidigt – och det gäller för boken som helhet – så utmanar den med sina anspråk och det ska författaren ha cred för.

Var kommer andningen in? “Andningen är ett sakrament, det står ett alfa och ett omega av blodkärl på vardera lungan”, står det i den första berättelsen “Porträtt i fjorton delar”. “I denna insikts namn vill jag att orden skall färdas runt, som syre genom blodet. Bläddra i mitt huvud och du hamnar alltid i mitten av något. Jag vill härma livet, den återkommande rörelsen hos mina tankar.” Berättelsen börjar med jagets fragmentariska porträtt av en kvinnlig arkeolog, “K”. I berättelsens slutstycken lämnas K för en beskrivning av hur jaget spårar upp en okänd kvinna genom några antikvariatböcker. I slutraderna skildras jagets första möte med kvinnan som visar sig vara: K.

Det här är onekligen en bok som manar till ett särskilt beteende hos läsaren. Man håller andan under läsningens gång för att inte missa ett tecken eller spår som kan avslöja dunkla analogier mellan de enskilda berättelserna. Man bläddrar fram och tillbaka och leker detektiv. Parallellismen är inte särskilt långt driven, dock tillräckligt långt för att man ska börja leta samband, tillräckligt kort för att man ska bli desorienterad. Personerna färdas i rummet, gärna i Sydeuropa, men också i tanken. Rummets givna karta och tankens karta överensstämmer inte alltid och centrum för läsaren blir, liksom gåtans lösning, främmande. Siffran fjorton är godtycklig står det i första delen, ändå ger den struktur åt texten. Man färdas sålunda på textens egna villkor, man är utlämnad åt dess godtycklighet. Det är jag gärna, fast prosan är så påtagligt utsökt i sin detaljskärpa att jag ibland kan längta efter något grovt och rått.

Den sista och starkaste delen, “April”, är en stillsam skildring av en cancersjuk colombiansk flykting som långsamt närmar sig döden. Ledsagare och vittne i de svenska sjukhusrummen är den melankoliska tolken Alicia som också berättar hans historia. “Jag var som en skugga, en osynlig och bedrövad mellanvarelse dömd till att aldrig kunna påverka människorna”. Det är dock tillsammans med henne som den dödsjukes andning blir regelbunden. Mer hjärtskärande vackert än så här kan det knappast bli. Och att översättaren, denna skuggvarelse, har en central roll i Sonetten om andningen och dess specifika blodomlopp framträder när man läser slutraderna.

*

Anne-Marie, Judith, Kusaks val, Hallander, Emma, Karins ansikte, Herr Albin, Anna och Anton, Mika, Robert. Jag har just räknat upp titlarna på de sammanlagt tio novellerna i Claudia Marcks bok Kusaks val. Oansenliga titlar hinner man tänka innan man fångar upp det liksom pockande och utmanande som kringgärdar namnen. De signalerar inte i första hand att de döljer en betydelsefull historia, utan något mer uppfordrande. Genom frånvaron av vägvisande definitioner blir titlarna emblematiska och får potential av kuslighet och tragedi. Det är som när Hitchcock betitlar sin film efter dess kleptomaniska hjältinna: Marnie. Eller som Dauphne du Mauriers rysarroman Rebecka.

Jag tänker ett par gånger på Hitchcock när jag läser Marcks till största delen utmärkta noveller, men också en annan debutant: den indisk-amerikanska författaren Jhumpa Lahiri, vars Pulitzerbelönade novellsamling Den indiske tolken kom på svenska förra året. Marcks noveller har samma förmåga att förena kuslighet med tragedi som Hitchcock i sina bästa filmer. Lahiri måste som författare sägas spela i en annan division, men hennes mästerlighet vad gäller att dölja sina “grepp” och få det att verka som att hon berättar en historia rakt upp och ner, anas hos Marcks. Till största delen handlar det om klassisk novellkonst – den att berätta en historia samtidigt som man berättar en annan – och Marck äger en väl uppövad förmåga att komprimera dramatiken.

Judith och hennes lilla dotter blir misshandlade av maken och fadern. Hon skjuter honom med en hagelbössa och begraver honom i trädgården. Hallander verkar hunsad av sin bortskämda fru, men något smyger sig in; Hallander hyser en märklig, överbeskyddande kärlek till sina döttrar. När Kusaks dotter dödas av en bil mitt framför ögonen på honom, stjäl han kroppen från bårhuset och gömmer den i hemmet. För att skydda sin hustru söver han ner henne och begår ett mord. Karin har en mongoloids ansikte och väcker ett oresonligt hat hos sina klasskamrater, inklusive den mobbade Silvia, “snigeln”. Här är det själva hatet som är det intressanta, inte de sedvanliga redogörelserna för trakasseriernas psykologiska mekanismer.

Vem som är offer eller förövare är inte alltid tydligt i novellerna. Och till stor del rör det sig om människor som är så osynliga att det inte märks om man mobbar dem lite. Hustrumisshandeln i “Judith” är en skildring av det otäcka samförstånd som uppstår när offer och förövare står nära varandra. “Innan de lade sig hjälpte han henne att byta förband på skuldran. De skrattade åt sköterskan som inte hade fattat hur såret hade kommit till. Han började smeka hennes bröst.” Det är inte fråga om en vardag med dolda sprickor och hot. Hotet finns där, öppet i varje rörelse, men Marcks väljer att inte göra yvig dramatik av det. I bästa Hitchcock-anda zoomar hon in en skiftnyckel eller två fläckar på en ljusbrun matta. Jag antar att hon kommer undan med dessa klassiska, rentav slitna grepp, för att hon är en sådan skicklig berättare. Det imponerande är att Marcks tycks känna till nyanserna i alla möjliga typer av människoöden: den rullstolsbundnes, den senildementa kvinnans, flyktingens, osv. Möjligtvis tenderar det att bli väl snyggt ibland, som en slags snålhet i estetiken. Då kittlar precis lagom mycket för att man ska grymta förnöjt.

Det är ändå en förvånansvärt finkalibrig prosa för någon som inte skriver på sitt modersmål. Marcks äger en ganska sällsynt kompetens: att berätta på ett sätt som både är oroväckande och tillitsfullt. Det har med stilsäkerhet och fantasi att göra. Till nästa bok hoppas jag dock att hon vågar lite mer. Då kan vad som helst hända.

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 1/2002