Mats Jonsson _ Hey Princess

Galago förlag

Det är verkligheten och inte fantasin som kittlar numera. Inom alltfler konstformer smyger sig konstnären in som aktör i det egna verket och ger det en (pseudo)dokumentär prägel. Som i den tecknade serievärlden. I USA har i och för sig den självbiografiska serien funnits sedan 1970-talet, men det är först på senare år som den vardagliga, självutlämnande skildringen fått ett genombrott i Sverige med tecknare som Daniel Ahlgren, Monica Hellström och Rasmus Gran. På det stora hela är det en förståelig utveckling inom en konstform vars innehåll dominerats av varelser i blåa och röda tajts.

En annan svensk serieskapare som flitigt överträtt gränsen mellan liv och verk är den tidigare Galago-redaktören Mats Jonsson. Eller snarare har det nakna livet i svartplottriga bildrutor transformerats till begåvad och spänstig berättarkonst. Jonsson debuterade i bokform med den självbiografiska serien Unga norrlänningar 1998, en uppväxtskildring om tristess och pubertetssvett i det norrländska samhället Kramfors.

Nu kommer han med sin andra serieroman som har titeln Hey Princess. Just det, efter det svenska ”indiepopundret” Popsicles hitlåt från 1993. Någon mer än jag som ryser? Och jag börjar nästan kallsvettas när jag känner igen namnet på en krog i skildringen av Jonssons tid på journalisthögskolan i Sundsvall (mitt eget Kramfors). De novell-liknande romankapitlena  som sveper över filmvetenskap i Stockholm, sunkiga lägenhetshotell i förorten, festivalresor, fyllor och fikor, obligatoriska utflykter till Berlin och London, olycklig kärlek, misslyckade samlag, samt ett komplext förhållande till popkretsar som hänger i Hannas källare, får mig att undra om inte Mats Jonsson har skapat den optimala 90-tals-ungdomsskildringen. Därav rysningarna.

Medan flera prosaförfattarna ur samma generation begraver sig i 70- och 80-talens förklarade decennier, vågar sig Jonsson på en tid som man ännu inte fått distans till; vars ting och kännetecken ännu inte laddats (eller urladdats) med historisk innebörd. Lika gyttriga och risiga som Jonssons teckningar, framstår 90-talet i min backspegel. Det är inte särskilt nostalgiskt, absolut inte gulligt. Fast ofta dråpligt och kul.

I Hey Princess liksom i Unga norrlänningar berättar Jonsson ingående om vänner, kärlekar och hångelkamrater. Han lämnar ut ”till synes utan pardon” som det står på baksidan. ”Glöm Carina Rydberg” står det också. Och man kan definitivt glömma Carina Rydberg, för det här har ingenting med henne att göra. Istället går tankarna till amerikanska serietecknare som Daniel Clowes (Eightball), Adrian Tomine (Optic Nerve) och Jessica Abel (Artbabe). Jonsson må vara en mindre säker tecknare, men han kan verkligen berätta. Det är tydligt att han har hittat en effektiv teknik som fungerar kongenialt med skildringen. Jag ser framemot Mats Jonssons ömsinta avhyvling av nästa tidsskedes pinsamheter.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 12/5-02