Joyce Carol Oates _ Mitt i livet

Översättning Ulla Danielsson
Albert Bonniers förlag

På försättsbladen i Joyce Carol Oates senaste roman Mitt i livet. En roman om kärlek kan man läsa följande ord: “Till mina vänner i Princeton, som inte figurerar någonstans på dessa sidor.” Och om man vänder blad står det en mer officiell brasklapp om bokens strikt skönlitterära, ihopfantiserade innehåll. Kanske har det blivit en nödvändig markering för en författare som genom åren skrivit mängder av lika komprometterande som isande klarsynta skildringar av olika amerikanska identiteter och fenomen. Finns det överhuvudtaget någon idag levande amerikansk romanförfattare som med en sådan manisk järnvilja tagit monumentalgrepp om det samtida Amerika? Om och om igen i tegelsten efter tegelsten tills folk nästan spyr och Nobelkommittén drar öronen åt sig.

Enligt vissa har Oates som romanförfattare fått en del problem. Visst, med en sådan produktivitet måste varje normalt geni bli upprepande och en viss inflation göra sig gällande. Men Oates blir trots detta aldrig ointressant. En författare som inte är selektiv tvingar däremot sin läsare att sovra. Man kan välja att fokusera klassskildraren eller den psykologiska skildraren. Man kan låta sig svepas med av den underhållande dramatiken präglad av känslomässiga (eller könsmässiga), sociala och ekonomiska krafter i svår kollision. I ena stunden läser jag förstrött, i nästa överrumplas jag av den skärpa och intensitet som är så typisk för Oates.

Mitt i livet utspelar sig i det “förtrollade lilla samhället Salthill-on-Hudson, där alla var medelålders”. Invånarna i Salthill utgör ett tvärsnitt av den amerikanska medelklassen; den vackra, framgångsrika och common sensepräglade. I själva verket lever dessa medelålders medelklassmänniskor enligt en tom estetik som handlar om att skyla över. Kvinnorna är “neurotiska”, melankoliska, fåfänga och suicidala. Männen är stela, känslostympade och djupt förvirrade. Som romanfigurer är de också djupt klichéartade. Romanen kan sedan sägas följa personernas frigörelse ur det hårt formaliserade – och klichéartade – medelklasslivet.

Den som blir deras ledstjärna är Adam Berendt, en skulptör och ett original vars ödesmättade drunkningsdöd den 4 juli inleder romanen. Adam Berendt är å ena sidan ett mönster i hygglighet, förnuft och generositet. Han föder som sådan en längtan hos de vilsna medelklassmänniskorna efter själslig pånyttfödelse (eller renässans, på engelska heter ju romanen Middle Age). Å andra sidan är Adam Berendts förflutna höljt i suspekt dunkel. Det visar sig snart att han har levt under en annan identitet och överraskande har den lite sjaskige bohemen lämnat efter sig stora ekonomiska tillgångar.

Frågan Vem var egentligen Adam Berendt? uppenbarar sig på två olika plan; dels i en rätt så ordinär detektivhistoria där en av Salthill-kvinnorna snokar reda på Berendts tragiska förflutna (häri finns inga oklarheter) och dels i berättelsens mer existensfilosofiska stoff som rör hela det kollektiva samhället (hur detta hänger ihop är mer oklart). Den senare frågan handlar om figuren Adam Berendt som bär på löften om en djupare sanning och en harmonisk, mindre splittrad nutidsmänniska. Kruxet tycks som så ofta hos Oates, om inte ligga djupt begravet, så åtminstone manifesteras i den moderna sexualiteten. Romanens skildringar av fruar och äkta män, älskarinnor och skilsmässobarn mynnar ut i en ganska tröttsam uppvisning i missriktad åtrå, incestuös moderskärlek, impotens och våldsam sexlust. Adam Berendt, denna amerikanska medelklassdröm, förnekar inte sin sexualitet, men han väljer bort den till alla förälskade fruars frustration. Mannen de älskar och vill äga, låter sig inte älskas, ägas eller omslutas.

Så vart bär det hän med kärlekshistorien? Det är inte helt lätt att säga. Möjligtvis menar Oates att kärleken i det moderna samhället har korrumperats av sociala och ekonomiska strukturer – och att Mannen och Kvinnan därmed förvandlats till två “trasiga hälfter”. Man kan nästan hävda att de får varandra i slutet. De har blivit upplysta renässansmänniskor som vågar älska med respekt. Ställd inför en sådan monumental moralkaka som ska hålla ihop romanens delar inklusive lite överflödig pratighet, väljer man kanske hellre de enskilda skildringarna som visar en imponerande insikt i det mänskliga psyket. Dessa är mörka, klaustrofobiska och fantasifulla. Det är framförallt för dem som man ska läsa Mitt i livet.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 4/11-2002