Paul Auster _ Illusionernas bok

Översättning av Ulla Roseen
Albert Bonniers förlag

Illusionernas bok är en ruskigt välskriven och nätt tegelsten som med stor sannolikhet kommer att innebära ett andra genombrott för Paul Auster. Inte det slags genombrott som överraskar och sätter nya agendor, utan det mognadens genombrott som kommer långt efter den första kittlande berömmelsen, efterföljande skaparstå och långsamma detronisering – när författaren i bok efter bok likt en outtröttlig casanova återanvänt sina kurtiseringsknep tills bara de lösryckta gesterna återstår. Vägen är lång och krokig från New York-trilogins litterära manifest på åttiotalet till den förra storsäljande romanen Timbuktu (1999) om den gulliga hunden Mr Bones. Därför framstår Illusionernas bok inte bara som en återkomst. Om man vill kan man betrakta romanen som en iscensättning av den världsberömde författarens egen hemliga önskedröm att spottas fram som en nyfödd konstnär. Vilket ändå betyder att vem som helst som läst en bok av Auster kommer att känna igen sig.

“Jag fanns i boken, och boken fanns i mitt huvud, och så länge jag själv fanns kvar i mitt huvud orkade jag fortsätta skriva”, säger berättaren i Illusionernas bok, litteraturprofessor David Zimmer, i en enigmatisk formulering. Boken som Zimmer talar om har vuxit fram ur en privat ödeläggelse: När han börjar sin berättelse har det gått femton år sedan hans fru och två barn omkommit i en flygolycka. Inom denna tidsram återges sedan ett annat levnadsöde som rör sig över hela förra seklet. Auster gräver i sin aldrig sinande arsenal av smal och bred amerikana och hamnar i tjugotalet, i en tid då filmerna saknade ljud och filmstjärnorna skapade med hjälp av endast ansikts- och kroppsmimik. David Zimmer vaknar upp ur sorgens nära-döden-tillstånd och börjar genom en slump skriva en bok om Hector Mann, en briljant men bortglömd stumfilmskomiker som mystiskt försvunnit 1929, alldeles innan ljudfilmens intåg.

Enligt Zimmer är det en tid av filmisk fantasi och oskuld, vars stumma konstnärer förstått det språk de talade och “uppfunnit en ögats syntax, en den rena kinesisens grammatik”. Tillbaka till tystnaden och det rena skapandets urtillstånd. Bort från samtidens skräniga ljudbild som nyttjar orden för endimensionella representationer. Metaforiskt är det en själslig ödeläggelse som banar väg för en jungfrulig besatthet genom vilken skapandets magi blir möjlig igen.

Men berättelsen om Hector Mann och David Zimmer (vilkas liv korresponderar med varandra såväl som med Paul Austers) är inte bara en intelligent meditation över konstens villkor, utan även en verkligt njutbar historia som inleds med Chateaubriands ord “Människan har inte ett och samma liv. Hon har många liv, i rad efter varandra, och detta är roten till hennes olycka.”

Och hennes lycka, vill man tillägga. Man behöver inte vara någon inbiten cineast för att gnugga händerna inför den skattjakt som börjar i tjugotalets Hollywood och slutar i en nära nutid mitt i New Mexicos ökenlandskap, där Hector Mann tillsammans med ett apart ihopsatt filmteam skapat film i lönndom. Såklart rör det sig om djupt avantgardistiska filmer. Här finns några mästerliga sekvenser där Hector Manns magiska filmkonst skildras scen för scen med en glödande och rumsligt effektiv prosa. Det skulle kunna vara det vinnande bidraget i tävlingen mellan bildkonst och ordkonst. Det är mycket roligare än i filmer som Lulu on the Bridge (Austers debut som ensam filmregissör från 1998).

Men Hector Mann – som föds år 1900 och dör ett år innan järnridån faller – är också Austers mest gäckande litterära figur sedan Stillman i Stad av glas (1985) och troligtvis hans mest utmejslade någonsin. För läsaren blir han en zeeligfigur som döljer en vilsen och jagad människa, men som gång på gång får chansen att leva på nytt. Symtomatiskt blir boken dålig och mesig när denna hemliga figur träder fram som människa av kött och blod. Romanen hämtar sig nästan och då är vi ändå i slutet så det gör väl inte så mycket på det hela taget. Ett annat ofräscht inslag är att Zimmers banbrytande bok “The Silent World of Hector Mann” resulterar i slutet av 1990-talet i det “Internationella brödraskapet för HectorManer”. Jag ser det framför mig: en sluten förening för män med smak för arty farty konsthappenings. När jag slår igen boken blir det min märkliga vision om 2000-talet.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 23/8-2002