Reidar Palmgren _ Fötterna först

Översättning Ann-Christine Relander
Piratförlaget

I den finländske författaren Reidar Palmgrens debutroman Fötterna först, som nu föreligger i svensk översättning, finns en epilog där huvudpersonen – en ung jurist vid namn Risto Jokinen – står och huttrar vid en bassängkant och tittar ned i bottnens skimrande kakelmönster. Hans son har just dött i en bilolycka och tillvaron har rasat samman. “Vattnet kom allt närmare. Han såg sin spegelbild, den störtade emot honom med fötterna först som om den ville sparka honom på ballarna.” Risto hoppar så ner i bassängdjupets rutmönster som liknas vid en själens bur.

Med denna psykoanalytiskt influerade metafor dyker samtidigt författaren Reidar Palmgren ner i det urbana samtidsfenomen där unga människor övertidsarbetar för att slippa ta reda på vad som skulle hända om de lät någon annan – barn,vän eller älskare – mer permanent befolka deras öde ö, (en klaustrofobisk liten värld kontrollerad medelst mobiltelefoner, designade skinnsoffor och diverse fjärrkontroller).

Men Risto är bara till de yttre omständigheterna mallskuren efter en karriärsprätt med empatistörningar. Som person är han mer vanligt köttig och mindre benägen att finna den distanserat dråpliga repliken i exakt ögonblick. Jag förstår poängen med Ristos grovhuggna avsaknad av självdistans. Om han först är en maskin i sitt arbete, blir han följdenligt en maskin i klorna på den psykiska kollapsen. Snarare än att dyka ner i ett själsligt landskap brakar han rakt in i väggen. Men samtidigt; den komik och kritik som hade kunnat utvinnas offras lite för ofta till fördel för det stereotypiskt och väggdumt manliga. Det finns en fru och en älskarinna – öven dessa bärande personer är ganska grova i sin kvinnligt känslomässiga framsynthet. Jag antar är det är för att göra budskapet mer tillgängligt.

Romanen blottar frustrerande nog skelettet av några goda idéer som aldrig faller till rätta i en trovärdig gestaltning. Här skymtar några karaktärer som ger färg istället för att vara bärare av ett antal egenskaper. Den ensamme mannen till exempel, vars dödsbo Risto blir satt att ta hand om, har ett hem fullt av fabricerade vykort och ateljéfoton på imaginära släktingar, samt en uppstoppad fågel vars blick ingen undkommer. Bassängepilogen andades löften om sådana absurdistiska lufthål, där man slipper antingen tokgarva åt jargongiga anekdoter, nicka inkännande åt samhällskritiska budskap eller känna sorgkantad empati med en känslomässig (om än ironiskt tecknad) totalidiot.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 30/12-2002