Nick Hornby _ Juliet, Naked

Övers. Marianne Mattsson
Forum

När den legandariske singer-songwritern Tucker Crowe plötsligt, efter tjugo års tystnad, släpper en akustisk version av genombrottsskivan Juliet går nätets hängivna lilla fandom av crowologer, med fyrtinånting Duncan i spetsen, i taket. Duncan lever i ett engelskt kustsamhälle tillsammans med Annie, som för all del gillar Tucker Crowe, men vars längtan efter barn ställer nya krav på hennes och Duncans 15 år gamla pyspunka till relation. Av djup irritation gör hon ett kritiskt inlägg på crowologernas nätforum, varpå hon sår irreparabla split mellan sig och Duncan. Mirakulöst får hon dock svar av den mystiska idolen himself. En – mirakulös får man säga – relation inleds.

Det finns chick lit, dick lit och så finns det författare som Nick Hornby. Debutromanen High Fidelity från 1995 fick en hel britpopgeneration att känna sig fnissig, varm och ganska smart. Det var en sorts ekvation där det folkliga blev smalt och det smala folkligt. Vad var det man sa? Strandläsning för dem som föraktar strandläsning. Nånting sånt.

Med Juliet, Naked återknyter Hornby till mixen av exklusivt popnörderi och relationsproblem. Det är talande för romanen att det var Annies och Duncans överlägsna smak som en gång förde dem samman i den kulturellt retarderade lilla staden Gooleness. Det här är litteraturen där medelklassen äntligen får framstå som outsider och outsidern visar sitt ansikte som våt medelklassdröm.

Det var väldigt new labourfräscht 1995, men jösses vad maläten den här boken känns när vi idag står med byxorna nere och facit i hand. Malätna känns de påhittade wikipedia-artiklarna och de perfekt avlyssnade nätkonversationerna. Maläten är relationssagan – rätt lik den i filmen Notting Hill, och med liknande mumifierade kvinnosyn.

Jag erfar stundtals Hornbys ambition att skriva satir, problemet är att han inte riktigt tycks veta mot vem eller vad: det blir oftast pratiga, witty slängar mot män och kvinnor och barn i största allmänhet. Hornby verkar nämligen så förtjust i rockmyten Tucker Crowe att han inte kan låta bli att göra honom liksom sympatiskt klarsynt, något av en skön sanningssägare – trots att Crowe är en klart obehaglig typ. Och nu är schyssta Annie kär. Hon vill ha barn med Tucker. Det är obegripligt cyniskt.

Viktoria Jäderling
Aftonbladet, 09/2010