Sándor Márai _ Észters arv

Översättning Maria Ortman
Albert Bonniers förlag

En centraleuropisk 1900-talsförfattare med nybliven klassikerstatus har fått en andra roman översatt till svenska. Det är Sándor Márai (1900-1989) vars roman Glöd – som utkom i Budapest 1942 men sedan förbjöds – kom på svenska år 2000 i översättning av Maria Ortman. Samtidigt som man ger ut Glöd i pocket kommer nu den tunna romanen Észters arv från 1939. Det är en roman som förenar tjechovsk melankoli med bulgakovsk demoni. Det finns en dos mystik också, som sträcker sig bortom känslorna och moralen. Läser man det bokstavligt så handlar den mystiken, eller metafysiken, om en kärlekslag som kvinnan måste underkasta sig. Den säger att kvinnans plikt, ja rentav kvinnans livsmening ligger i att älska hjältemodigt. Men jag är väldigt osäker på om man ska läsa Sándor Márai bokstavligt. Den stolta Észter blir så fullständigt utblottad genom en sorts skurkaktig expropriation – känslomässig såväl som materiell – av mannen som kräver att hon ska älska honom hjältemodigt, att det hela glider över i satir. Eller? Den här typen av himmelska och mystiska helgonoffer har man ju sett förut i litteraturen.

Liksom i Glöd ligger det mesta av intrigen i det förflutna. En person som har mytisk status i de inblandades liv annonserar efter många års bortovaro att han ska komma på besök. Inte olikt ett resande teatersällskap anländer han med en grupp udda existenser och skapar såväl darrande förhoppningar som ödesmättad bävan. I det förflutna finns mer än ett svek. En uppgörelse väntar som bara kan mäta sig med döden. Den sker i en trädgård och i ett gammalt hus, som fungerar som nödtorftig livförsäkring åt de två ungmöerna Észter och Nunu. Mannen de ska möta är farligheten och lögnen själv, hans tjuskraft är “snabbverkande, som billig, ond magi”. Alla väntar på sitt livs föreställning.

Hos Sándor Márai finns inga räta linjer, bara en mänsklig, (allför mänsklig) omänsklighet, en skoningslös grymhet och en lögnaktighet som paradoxalt nog blir sann, äkta, kanske till och med kärleksfull. Här är det inte lögnen som kläs av, snarare den rena sanningen. I en retorisk och förtätad berättelse skildrar han konsten som förförelse, livet som teater, döden som befriare och kärlekens oförmåga att göra någon människa fridfull och harmonisk. Man kan gilla eller inte gilla det. Likgiltig blir man inte.

Viktoria Jäderling
BLM nr 5/2002