Melankolisk sommarsill

Efter midsommarhelgens barbariskt dignande sillbufféer där sura fiskbitar ständigt fyller munhålan och luften bär med sig en svag doft av sillvätska har jag börjat fundera på en sak: Är det gott med sill? Och om det nu är så jävla gott, hur kommer det sig att vi inte äter det oftare?

Sillen (billig, enkel, salt) – en historisk rest, en smak av svensk bondetradition, ett symptom på hemlängtan och nostalgi. Den får tillsammans med “supen” vuxna människor över klassgränserna att känna sig grymma, seniga och vågade. Långtifrån den postmoderna sushifräschören låter den moderna svenska sillromantiken oss i en närmast religiös manifestation ta plats i nationshistorien.

Men har vi inte blivit blinda för att “sill” egentligen är främmande föda? Den moderna litteraturen har länge vetat om detta. Där visar sillen ofta sitt rätta ansikte på mils avstånd från den lagade födans upphöjelse. Även om den ibland tar sig formen av ål eller sardiner som i fiskäcklets egen bibel: Blecktrumman av Günther Grass. Där slits ålen i en klassisk fiskscen ur ruttna hästhuvudens öronhålor så att hjärnsubstansen stänker. Det rör sig om diverse naturliga kretslopp vars ohygglighet får dödlig utgång; den gravida kvinnan som äcklad åser händelserna drabbas som bekant av en morbid fiskbulimi och dör.

En värdig efterföljare i den filosofiska fisklitteraturen som jag läst i midsommar är Jon Fosses roman Melancholia om den norske 1800-talskonstnären Lars Hertervig, vars mest fängslande avsnitt handlar om Hertervigs åldrande syster Olines väg mot döden. På utedasset, tillsammans med två stirrande fisklik, tynar hon långsamt bort i nostalgiska minnen över gamla tider och människor. “Fisk och fisk, säger Oline. Utan fisk hade det gått illa för oss, säger Oline. Fisken måste vi ha, säger hon.” Och alldeles innan hon dör: “det känns plötsligt som om hon är dessa fiskögon…inne i de stela fiskögonen finns något annat, något hon aldrig hade kunnat äta, hur mycket hon än hade velat…och hon känner sig plötsligt så oändligt slö och så oändligt lugn och så ser hon att fiskögonen öppnar sig och hon ser ljus från fiskögonen”.

Närmare så den melankoliska sommarsillen kommer man inte i litteraturen.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 7/7-2002