Slavenka Drakulić _ Rädslan i kroppen

Översättning Djordje Zarkovic
Norstedts

1987 fick Slavenka Drakulić en ny njure i USA. Hon gav den smeknamnet Bubi, läser jag någonstans. Dessförinnan genomgick hon dialysbehandling i sex år, vilket innebar att hon varannan morgon under fyra timmar låg kopplad till en lådliknande apparat genom vars slangar blodet strömmade runt för att återvända till kroppen i renat tillstånd. “En koreografiskt utformad bana i … dödens förrum.” Så benämner Drakulic proceduren i sin senaste roman, Rädslan i kroppen.

Man har ingen aning om hur absurdt det är att genomgå dialys. Ännu mindre hur det känns att plötsligt få ett främmande organ i kroppen. Det man allra minst tänker på, är hur absurdt det därefter är att inte längre inrätta sitt liv efter dialysen – det absurda i att inte längre ha sin sjuka njure som gör en dödssjuk.

Ämnet är allmängiltigt: Drakulićs roman påminner oss om döden. Det är en djupt allvarsam, nästan sakral text som till en början får mig att skruva på mig. Jag vill hitta en annan ingång än den medlidsamt objektifierande. Jag vill inte ha någon förförståelse. Men är det som att skilja texten från dess ämne? Sjukdomen från språket? Smärtan från orden? Romanen ställer själv frågorna och min initiala olust löser upp sig.

Till en början gestaltas temat i ett notoriskt koncentrerat registrerande av tillvaron, genom ett medvetande vars existens är hotat. Inte en skälvning i luften undkommer detta medvetande. Det tycks handla om att fylla ett tomrum, att stävja en dödsångest med levande sinnesintryck. För samtidigt är det ju tecken på liv: “Jag är underkuvad av längtans princip.”

Att så fullständigt vara i händerna på en sjukdom innebär att befinna sig i ett isolerat tidsrum. Men i detta isolat flyter medvetandet fritt; där saknar det såväl mittpunkt som gränser. Då finns det heller ingen kontroll över minnen, känslor eller fobier. Orden uppställda i prydliga rader är bara skenbart hållfasta och Drakulić prövar dem med samma kluvna begär som hon gestaltar själva sjukdomsförloppet. Som mothandling krävs det en viss koncentration från läsaren, för att inte texten ska “flyta ut” och bli ett med det närapå monotona uttrycket. Man måste lyssna till:

“Anteckningar: börja med det ord som jag fruktar mest: … döden.”

Och: “Friskheten dök upp plötsligt. Som ett ord. Som en bit av någonting.”

I oändliga variationer. Drabbande blir det när jaget efter en tids rehabilitering, i en oscillerande rörelse närmar sig yttervärlden och döden fortfarande visar sig närvarande – kroppen bär på den, och språket.

Viktoria Jäderling
BLM nr 1, februari 2003