Suzanne Brögger _ Sejd

Översättning Urban Andersson
Norstedts

Sejd heter Suzanne Bröggers senaste bok som samlar drygt trettio essäer, reseberättelser och artiklar skrivna mellan 1990-2000. 370 sidor bröggersk karisma måste väl göra en Absolut Brögger? Fast alla hennes böcker är kanske en Absolut Brögger, tänker jag.

“Sejd” enligt min uppslagsbok: en magisk ritual som utövades under ett slags sång i syfte att utforska framtiden eller att förgöra någon. Den första essän handlar om Suzanne Bröggers leopardpäls. Byt ut den utrotningshotade pälsen mot ett bockskinn och frågan om Brögger ställs på sin spets: Kult eller litteratur? Verklighet eller fiktion? En mask på masken?

I essän “Könet och korsfästelsen” om ett möte med Henry Miller står det: “märkligt nog står mystiken tätast kring de människor, som blir kända för att de avslöjat sig själva.” Suzanne Brögger kan få vem som helst att känna sig svennig. Hon har väninnor över hela världen, hon har kompisar i kimono. Hon citerar Rimbaud: Je est un autre. I den fjärde essän skriver hon apropå skuldsamhället som är på väg mot ett primitivt skamsamhälle: “Jag har aldrig varit neger.” Är det därför hon skäms? För Suzanne Brögger rör det sig om sammanlagt tre decenniers offentlig strid mot “jantelagen”. Inte så konstigt om det ibland går på tomgång i denna svulliga textsamling.

Bästa läsningen bjuder en längre reseberättelse om Japan som nyfiket täcker in det mesta i associationsväg. Den är uppdelad i ett slags kortprosastycken rubricerade “Kierkegaard”, “Karaoke”, “Förlust” och “Datorliv”. En annan fin text är “Hem till Riga” där Brögger reflekterar över letterna och sin familjs lettiska förflutna i början av 1900-talet. Här och där under läsningen drar man på munnen åt formuleringar som: “Idéer var för Miller lever-idéer, njur-idéer, tarm-idéer”. Det är mycket kött i Bröggers texter.

Men även om man skulle bestämma sig för att läsa ett kapitel i veckan ur Sejd tror jag att det blir svårt att undvika övermättnaden. Allting börjar snart likna Brögger. I Fräls oss ifrån kärleken från 1974 skrev hon att det formfulländade alltid sker på bekostnad av det närvarande. I Sejd kommer det avslappnade infallet före eftertanken och det finns en tillit till situationens formuleringsmöjligheter. Det är kaxigt, men ibland undrar jag om hon inte litar för mycket på kvickhetens och de fria associationernas avväpnande närvaro.

Hon framstår efter en stund som någon som aldrig tystnar. Jag tänker på Ricki Lake. Hur orkar hon? Engagemanget? Kommentera allt? Viagra, IT-samhället, kapitalismen, kulturen, skilsmässor, grannen och julen.

Samtidigt tycks hon aldrig sluta röra på sig. Det är jättebra! Mitt problem är att var hon än befinner sig så verkar det aldrig finnas någon osäkerhet om hur eller var hon ska placera in sig själv. Hennes centrala position som betraktare ifrågasätts aldrig. Istället för frihet formas en järnmur av åsikter och den lediga stilen stelnar i jargong. Kanske är det en konstnärlig orubblighet som tidigare skapats med personen Suzanne Brögger som insats. I Sejd försöker Brögger göra en essä av en leopardpäls. Det räcker inte.

Viktoria Jäderling
BLM nr 1, februari 2003