Tamara T. _ Ciona. En självbiologi

AlfabetaAnamma

Du sökte en självbiografi och fann en självbiologi, tänker jag när jag läser Ciona. En självbiologi, av pseudonymen Tamara T. Under en veckas tid har jag läst “självbiografi” på bokens omslag, fantasieggad som om jag ska på en blinddate. Vem är hon (tidigare publicerad i eget namn på annat förlag) … eller han? En stilanalys, lite gissning och jag skulle haft den nakna sanningen i en liten ask.

Men en självbiologi alltså. Det är en del naket och kroppsligt förstås, men sällan är jaget lika undanglidande som här. Det handlar, liksom i Edith Södergrans berömda dikt “Dagen svalnar”, i någon mån om föreställningar. Fast mer i Cindy Shermansk mening, vilket omslagets stiliserade/stumma foto ger en vink om: ett par kvinnliga vader i svarta nylonstrumpor och svartskimrande sandaletter. Södergrans diktjag hade ju problem med att inte bli accepterad som en människa, en själ. Men vad är Tamara T:s problem?

Självbiologin handlar om två kvinnor, eller kanske två sidor av en kvinna: en asexuell (Tamara) och en ganska pervers (Gabriella). Berättandet – för det är ett slags berättande – är icke-linjärt, lösryckt och vackert. Kvinnorna rör sig i minnets och historiens spår, i Paris och New Yorks standardkulisser; på konstmuséer, caféer, hotellrum och taxibilar. De är vänner, eller så handlar det om ömsesidigt beroende. På slutet flyter de ihop i en gestalt.

Gabriella är “den andra kvinnan”, fast Glenn Close-typen, det vill säga farlig, hungrig, impulsiv, masochistisk, exhibitionistisk – och barnlös. Hon är kanske också vad Louise Kaplan kallat “homovestit” i boken Female Perversions, en kvinna som överdriver kvinnlighetens ritualer och liksom transvestiteten gör feminiteten till fetisch för att dölja en brist. Nu är hon besatt av mannen som lämnat henne och konsumerar män på löpande band. Till slut hamnar hon på Salpêtrières psykakut, där en gång läkaren Jean Martin Charcot lät kvinnor spela upp sin livmodershysteri för ett manligt auditorium.

Tamara-jaget är maskulin, inåtvänd och älskar samme man som Gabriella. Hon är vetenskapsman och forskar på sjöpungsarten Ciona, en avlägsen släkting till människan som “bär på förklaringar till vilka vi är. Vilka vi varit och vad vi hade kunnat vara.” Det blir en del fylogenetiska utvikningar. Vad läsaren förstår av den biologiska naturen är att den knappast har endast ett ansikte. Särskilt noteras en Paul Kammerers Cionaexperiment som en gång tycktes visa att förvärvade egenskaper kunde nedärvas. Men Kammerer blev tystad. Tamara utför nu samma experiment.

Allt handlar om sex och fortplantning. Men kulturen har smugit sig in i den mekaniserade naturen eller är det tvärtom? Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Tamara T:s hårddragna biologiska iscensättning. Trots att den har karaktär av ironisk konstruktion tycks mig allt väldigt sårbart, stereotypiskt och deprimerande. Natur eller kultur – det handlar fortfarande om att äta eller ätas. Det mynnar ut i en låst ensamhet, som är jobbig att acceptera. Dock är det den mest sinnrika självbiologi jag någonsin läst.

Det finns egentligen bara en författare som kan skriva “Jag har inga trosor på mig, viskar hon in i luren. Jag har mobiltelefonen på. Ring mig… Det är inte för sent” – och det känns helt fräscht. Det är enligt min mening Ninni Holmqvist. Fast nu handlar det om Tamara T och hennes problem. Problemet är snarare kroppen än själen. Eftersom hon inte har någon kropp. Hon är ju bara ett påhitt, en fantasi, en föreställning.

Viktoria Jäderling
BLM nr 2, mars 2002