Tawni O’Dell _ Avvägar

Översättning Ulla Danielsson
Natur och kultur

I den amerikanska författaren Tawni O’Dells debutroman Avvägar krymper väggarna runt jaget. För läsaren är det bara att se på, med en växande klump i halsen. Men så cirka hundra sidor innan slutet börjar O’Dell spurta mot romanens upplösning. Klumpen blir en ballong som svävar iväg och den fysiska känslan släpper sitt gastkramande grepp. Så synd.

Som det är nu kvalar romanen med nöd och näppe in i en Faulknertradition som Toni Morrison utvecklat och som till exempel den yngre författaren Jayne Ann Phillips förvaltat så väl i romanen Sommarlägret. Den typ av oroväckande berättande som bygger med lådor snarare än trär pärlor på en tråd.

Men redan på första sidan ser man att O’Dell är en extremt begåvad och driven författare. ”Alla de där gångerna då jag och Skip försökte ta livet av hans lillebror, Donny, var det bara på skoj. Det talar jag om för vicesherifferna”, lyder inledningsraderna. Det är Harvey, 20 år gammal, som sitter i ett förhörsrum med jackan nedsölad av blod från ett kvinnligt mordoffer.

Sedan följer berättelsen på drygt 300 sidor om en pojke som bär en brutal familjetragedi på sina axlar. Modern sitter fängslad för mord på sin barnmisshandlande make och Harvey lever som förmyndare åt sina tre småsystrar i ett ruckel i Pennsylvanias nedlagda gruvområden. Det är fattigt, smaklöst. I Sverige har vi en tydligare bild av amerikanskt white trash och bushmen än svensk underklass sedan filmer som Boormans Den sista färden.

Berättandet och berättelsen påminner en hel del om Patrick McCabes Slaktarpojken. McCabes Francie och O’Dells Harvey balanserar hela tiden på psykosens gräns. Båda är präglade av misshandel och svek. De älskar och hatar med samma kraft. En solkig katolicism fungerar som parameter för skuld och oskuld. Hos Harvey är det framförallt sexualiteten som utlöser såväl skräck som våldsamt maktbegär.

Naturligtvis har sexualiteten med moderssveket att göra. Mest av allt liknar Avvägar en psykologisk fallstudie och den illustrerar oavbrutet hur kvinnligt och manligt konstrueras.

Det är skicklig lek med dubbelexponeringar och antydningar. Det handlar också om språket: det officiella språket som antingen signalerar övergrepp/skuld eller en gemenskap som Harvey inte har tillträde till. Ord skrivna i versaler lyser framför hans ögon ”som en kamerablixt”: ömsom hotfulla – ”Vi kommer inte att få ur honom någonting RELEVANT eller SAMMANHÄNGANDE i natt”, ömsom trygga – som lillasystern Jodys små listor som bär upp världen: ”MATA DINOSURER/ ÄTA FRUKÅST/ BÅRSTA TÄNDERNA”.

Ibland när jag läser amerikanska författare förvånas jag över hur opportuna de kan kännas när de riggar dramatiken. Man inser att en ”litterär” bok kan bli en bästsäljare, men det är samtidigt en svår balansgång. Fiktionsvärlden blir ju inte rikare genom en uppskruvad dramatik. O’Dell lyckas inte helt och fullt, som exempelvis ofta Joyce Carol Oates, göra litteratur av TV-filmsdramatik. När allting än en gång visar sig vara mycket värre än man någonsin trott börjar det påminna om en av dessa psykologiska TV-thrillrar som har en extremt komplicerad plot och enda sättet att få ihop den är att göra åtminstone hälften av personerna till perverterade, degenererade dårar.

Men, en debut är en debut och det här är en lovande sådan. För de skarpa porträtten, för den psykologisk intensiteten.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 19/2-2002