Tuva Korsström _ Kan kvinnor tänka?

Symposion

“Jag, den sämsta i världen, Juana Inés de la Cruz.” Det låter som orden från ett bortskämt urskuldande barn, men är i själva verket avbönen från den mexikanska barockpoeten Sor Juana, även kallad “den tionde musan”, som levde på 1600-talet. Hon bedrev feministisk utbildningspolitik, skrev poesi och verkade ha en ohyggligt smidig hand med den katolsk-ortodoxa kyrkan. Tills biskoparna segrade och Sor Juana bestämde sig för att vara nunna på heltid och “den sämsta i världen”. Det finns ändå en kokett, grym storhet i det uttalandet som ingen faderlig institution rår på. Den som är sämst i världen är i alla fall varken maktlös eller ansiktslös.

Den upproriska nunnans ansikte dyker upp i finlandssvenska Tuva Korsströms nya essäsamling Kan kvinnor tänka? Jag säger ansikte, eftersom det är namngivandet mer än tänkandet som uppehåller Korsström. Frågan om huruvida kvinnor kan tänka är delvis retorisk; ett slags “Bodil Jönssons Tankekraft möter Kvinnor kan-mässa”-ironi som jag egentligen hade hoppats var utagerad. Men titeln syftar samtidigt mer på möjlighet än förmåga: kvinnors tänkande är ett tänkande med förhinder. Är det inte spanska inkvisitionen eller akademin, så är det hämmande kärleksförhållanden eller blöjbyten. Ett förhållandevis vältummat ledmotiv i kvinnohistorien.

Tuva Korsström kryssar mellan offentliga strukturer och privatliv och hennes energi är omutlig när det handlar om att namnge och identifiera några av västerlandets viktigaste kvinnliga filosofer, diktare och politiska tänkare: Charlotte Brontë, Simone Weil, Melanie Klein, Hanna Arendt, Genevieve Lloyd, Luce Irigaray, Hélène Cixous, Toril Moi med flera.

När boken är utläst är mitt huvud fyllt av lika många namn som lösa tanketrådar. Sor Juana skrev “underbar poesi”. Vilken? Simone Weils filosofi kan vara en vägvisare ut ur den postfeministiska återvändsgränden. Hur? Hanna Arendt var fixerad vid tänkandets möjligheter. Vilket innebär mer exakt? En typ av stympade resonemang får frågan om “kvinnligt tänkande” att studsa ödsligt mellan textens väggar. Samma effekt har den intimiserande tonen som lite för gärna uppehåller sig vid utseende och gestik med skvallerpotential. Och varför citerar och refererar Korsström ur biografier och sekundärkällor istället för att gå direkt till de kvinnliga tänkarnas skrifter? Det är en anspråkslöshet som gränsar till olycklig.

Men när Korsström någon gång träder fram som tydligt subjekt och det milda leendet blottar sina kritiska underskruvar lyckas hon peka på det okreativa dödläge som så lätt uppstår mellan kvinnokamp och kvinnotänk. I sitt ofokuserade myller av idéer och människor illustrerar Kan kvinnor tänka? konflikten mellan dessa två nödvändiga delar av feminismen: å ena sidan ett filosofiskt tänkande (kritiskt, otryggt) som kräver obegränsad spelyta, å den andra sidan en praktisk kvinnoverklighet beroende av retorik, strategier och allianser. För kvinnliga intellektuella gäller det sålunda – mer än för manliga – att hålla huvudet kallt och tungan rätt i mun, något som Korsströms intervjuer med franska feminister och intellektuella visar med all önskvärd tydlighet. Där har tanketrafiken på sina håll förvandlats till privatpsykologisk pajkastning.

Slutligen borde Tuva Korsström eller någon annan skriva en bok om den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominen. Det alltför korta kapitlet om Korsströms mamma och “den frivilligt opraktiska kvinnan” är en skattkarta som visar vägen in i ett hyperkänsligt och högintressant författarskap.

Viktoria Jäderling
BLM nr 4, juli 2002