Anja Snellman _ Paradisets karta

Översättning Camilla Frostell
Norstedts

Anja Snellman tredje bok på svenska heter Paradisets karta. Efter den omfångsrika och spektakulära romanen Rädslans geografi som kom på svenska förra året känns det helt logiskt att få en tunnare och relativt anonym bok i sin hand. Men så har man vid det här laget lärt sig att Anja Snellman (till 1997 Kauranen) kan pendla mellan olika ljudnivåer.

Den senaste översatta romanen påminner både om den rastlösa stilblandningen i Rädslans geografi och det mer småskaliga drama som präglade Hudens tid, hennes första roman på svenska som kom 1999. Och inte minst påminns man om Snellmans glödande berättande som suger tag redan i upptakten: “En hoper vildsvin. Minihunnerna. Tolvårs olycka. Jag glömmer aldrig dagen då jag första gången stod inför klassen.” På sätt och vis är det en inledning som lovar mer än den håller.

Romanen består egentligen av två berättelser. Den ena handlar om den åldrande lärarinnan Raakel som obevekligt håller på att glida ifrån sina tonårselever. Under en decemberkväll sitter hon hemma och väntar på dem med dukat bord och överraskningar som ska väcka deras minne till liv om åren som de haft tillsammans. Medan hon väntar fantiserar hon om vad hon ska säga till sina elever under kvällen. “Så här på tröskeln till den gamla midvintertiden kommer kampen mellan ljus och mörker alltid för en”, börjar hon ödesmättat.

Men eleverna dyker inte upp och hennes planerade ord vänds till en vädjande bekännelse om vad de har betytt under hennes liv.

Under kvällens väntan fortsätter kvinnan att i fantasin blotta sitt inre med det som jag ser som en annan berättelse. Den handlar om Raakels ungdomserfarenheter i den finska vänsterrörelsen på sjuttiotalet, om hennes studier i det forna DDR och en kärlekshistoria med en kliché till extremvänsterman som heter Okko Isola (agitator med många flickvänner). I deras kärlekskorrespondens skriver de: “Reformerna kräver sin tribut… Vår kamp för att utveckla institutionsråden fortsätter med oförminskad styrka!” Och: “Också här har studenterna och arbetarna med bestörtning följt hur de finländska högerkrafterna och de maoistiska dräggen har kunnat härja fritt.” Som Snellman uttrycker det: “Den samhälleliga utvecklingens logik var vårt decenniums kärlekshistoria.”

Här glömmer man ibland att man läser en roman vilket delvis har att göra med att Snellman gärna blandar fiktivt och dokumentärt och delvis för att stilen allt oftare liknar ett slags samtidshistoriskt personligt reportage, en bekännelseskildring om hur det egentligen gick till i den extrema vänsterrörelsen.

Ett större problem för romanen är dock att de två berättelserna – om lärarinnan och om den unga vänsteraktivisten – inte sammanfogas med någon övertygande gestaltning. Här finns en vag koppling mellan å ena sidan ett sönderfallande samtida skolsystem, som drivs på med vår tids pedagogiska truismer (där skolan är en marknad och eleven en kund) och å andra sidan den kollektivistiska yra som drev på delar av vänsterrörelsen.

Och visst finns det en bit hisnande historia mellan dessa två tider. Men hisnande är inte lika med svepande. Snellman – alltid sprängfylld med berättelser vad det verkar – förklarar och exemplifierar med en sedvanlig intensitet och bara bitvis är det fängslande.

Det finns ett verkligt intressant drama i Paradisets karta som tyvärr tenderar att upplösas i något som verkar vara en vilja att lufta diverse idéer. Det dramat handlar om den tappra lärarinnan som är ur tiden och som längtar efter att vara i tiden. Det ironiska är att ingen finns där för att lyssna eller betrakta.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 14/8-2001