A.S. Byatt _ Levnadstecknarens berättelse

Översättning Caj Lundgren
W&W

Man skulle kunna leverera två olika recensioner av A.S. Byatts senaste roman Levnadstecknarens berättelse. En som noga tog hänsyn till textens många intellektuella anspråk, till det som har med historia, litteratur- och kunskapsteori att göra. “Literary critics make natural detectives”, som en av personerna säger i Byatts genombrottsroman Possession – A Romance från 1990 (De besatta – En romantisk berättelse på svenska). En sådan typ av litteraturkritiker-detektiv skulle lätt begrava sig i det fiffiga lärdomsdrama som utspelar sig.

Den andra recensionen skulle förslagsvis ägna sig åt det som titeln kallar “berättelse”, det vill säga det som ligger bortom alla intertextuella finesser, citatlekar och akademiska hänvisningar. Jag tror att Byatt har som ambition i sitt författarskap att skriva “goda berättelser”. Det visade hon inte minst i den Bookerprisbelönade Possession med den signifikativa undertiteln “A Romance” och en av huvudpoängerna i essäsamlingen On Histories and Stories var att ge upprättelse åt den historiska berättelsen. Samtidigt får man intrycket av att hon inte alls tror att det är möjligt att fortfarande skapa solida fiktionsverk fyllda av trovärdiga karaktärer som en gång Henry James eller Iris Murdoch, som hon skrivit om i sin akademiska forskning. Det finns en alltför uppenbar och ansträngd vilja hos Byatt att leka med berättelsen, vilket också underminerar min lust och möjlighet till seriös neddykning i densamma.

Och varför vilar det alltid något okynnigt självmedvetet, löjeväckande och pastischartat över hennes romankaraktärer? Ta bara berättaren Phineas G Nanson, den unge doktoranden i postmoderna studier som under ett seminarium, precis när professorn droppar ett Empedokles-citat, bestämmer sig för att han har fått nog av Lacan, Foucault, psykoanalys och dekonstruktion – teoretiska seminarier där man alltid hittade “samma klyftor och luckor, transgressioner och disintegrationer, knep och bedrägerier under ytan oavsett vilken yta man besiktigade”. Phineas börjar längta efter fakta och ting.

Han anförtror sig åt den lite hemlige professor Ormerod Goode som inviger honom i biografins sköna konst genom det okända mästerverket Scholes Destry-Scholes levnadsteckning över den viktorianske upptäcksresenären och polyhistorn sir Elmer Bole. Under läsningen av de tre volymerna blir den poststrukturalistiskt drillade doktoranden alltmer fängslad av den rigoröst noggranne och objektivt föredömlige biografen Destry-Scholes som verkade i “en förstrukturalistisk 50-talskultur”. Härmed läggs ramarna för det lärdomshistoriska lappverket.

Sporrad av professor Goode bestämmer sig Phineas för att skriva en biografi över biografen, vilket öppnar dörren till en rad säregna möten och dramatiska förvecklingar. Han inleder en behärskad men skimrande kärlekshistoria med Destry-Scholes’ undersköna systerdotter Vera Alphage och förälskar sig samtidigt handlöst i den bastanta svenska bitaxonomen Fulla Biefeld. Han börjar också arbeta på resebyrån Pucks Gördel, som arrangerar alternativa resor och drivs av två hedonistiska gentlemannabögar.

I forskningen om Destry-Scholes begraver han sig i tre dokument över Linné, Ibsen och eugenikern Francis Galton som alla tre verkar höra ihop på ett pusselartat vis. Såsmåningom visar det sig att Destry-Scholes laborerat med sina fakta och skrivit små fantasifulla biografiska parodier över de tre männen. Som Fulla säger: “Här finns lögner som någon har hängt upp på krokar av sanning”. Det förvillande studiet kan bara leda åt ett håll: in i Phineas eget mörker.

Levnadstecknarens berättelse visar ett överdåd av udda kunskap och fantasifulla detaljer. Såväl den historiska som den naturvetenskapliga researchen är imponerande och Byatt beskriver den poststrukturalistiskt dominerade akademin med en insiders blick. Men de många intertexterna är ganska klumpigt sammanfogade och romanen bär på ett överlastat teoretiskt bagage som gör den till främsta offer för sin egen bildningsparodi. “Det slog mig att det krävde en utsökt finkänslighet att vara den så att säga tredje i raden och organisera min uppmärksamhet för att uppmärksamma en person som är inställd på att upptäcka hela sanningen om ännu en person, en tredje”, säger Phineas insiktsfullt. Den som håller i trådarna är A.S. Byatt, för detta krävs det något mer än teoretisk finkänslighet.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 10/8-2002