Bodil Malmsten _ Priset på vatten i Finistère

Albert Bonniers förlag

Bodil Malmstens nya bok Priset på vatten i Finistère avslutas med en beskrivning av vad boken ska handla om. “Det ska vara en ljus berättelse.” Men bakgrunden ska vara mörk.

I april förra året gick Malmsten i landsflykt och bosatte sig i Bretagne. Boken handlar om trädgården som kommer till under det första året och boken som inte kommer till. Så kan det ju också framstå för läsaren: Boken du läser finns inte. Allt annat finns dock: byn, trädgården, mullvaderna och den eleganta Madame C – bokens barska musa med brilliantringen i hösta hugg.

I slutet av boken börjar Malmsten skriva om sitt bretonska paradis, en trädgård belägen i en by i nordvästra Frankrike, med insikten om att hon samtidigt med ord avlivar paradiset. Man kan inte skriva om en kvinna i femtiofemårsåldern, tillika nyfrälst trädgårdsfanatiker som pillar och knipsar på sina plantor. Malmstens strategi att hålla paradiset vid liv trots att det har blivit till döda ord, torrare än vissna löv, är ganska lyckad. Hon känner väl till klichéerna; oskadliggör dem genom att borra sig in och igenom dem, för att sedan betrakta dem från baksidan. Baksidan kan också vara en framsida. Typ så.

En bok om skrivande och uppbrott med andra ord. Men samtidigt, hur långt man än beger sig, om det så är till Finistère – Fin de terres, slutet på världarna – för att börja om från början, fortsätter allt som vanligt. Man bär med sig det man värjer sig ifrån: ursprunget, skulden, undfallenheten. Att bryta upp är att börja om från början. Att börja om från början är att ta sig tillbaka till ursprunget. Därför handlar boken lika mycket om Sverige och byn i Jämtland där Malmsten växte upp, med sin Momma (mormor) och sin pappa som kom från Stockholm. Där fanns en bedräglig bygemenskap och en klassproblematik, men också beslutsamhet, tillit och en hel del vackra fjällorkidéer visar det sig.

Malmsten sätt att röra sig från dået till nuet, mellan den franska och svenska byn är något av ett genidrag. Mellan dået och nuet finns några världskriser och ett Sverige präglat av en söndersmulad välfärd och ett borttappat folkhem. Göran Sonnevi har förvisso gjort det, men jag skulle vilja säga att Malmsten skriver in sig i en ganska så kvinnlig litterär tradition: att låta de politiska konflikterna löpa genom jaget, att problematisera världskriserna utifrån sig själv och sin självförståelse.

Annars kommer jag att tänka på två män. Priset på vatten i Finistère ger gestalt åt både en naturromantisk civilisationskritik i stil med Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden och en polemisk stridskrift liknande Carl-Johan Vallgrens För Herr Bachmanns broschyr, en skildring som tillkom i Berlin om en författare med skrivkramp, om Sveriges usla tillstånd i allmänhet och uselt svenskt kulturliv i synnerhet.

Men där Vallgrens revanschistiska bok utgjorde ett jämnt flöde av rent ursinne, flyter Malmstens berättelse lugnt fram med ransonerade inflikningar av koncentrerat vansinne. “All energi jag har går åt till att inte explodera och spridas över hela Finistère”, står det vid ett tillfälle när Madame C blir för ihärdig i sina påtryckningar om boken. Och där Vallgrens bok handlar om en manlig författares sårade ego, rör sig Malmstens bok om hur liv och skrivande slita hjärtats hälfter itu.

Trots denna brutala verklighet är Priset på vatten i Finistère en klar feelgood-bok, skriven med sedvanlig malmstensk smartness. Självironin som helgardering blir lite tjatig ibland, men handlaget är så lätt, och författaren lyckas vara melankolisk, sprallig och arg på samma gång. Hur gemytlig trädgården än framstår så inser man att skriva en bok kan vara bland det sorgligaste som finns.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 11/1-2002