Aleksandar Hemon _ Frågan om Bruno

Översättning Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Det ska genast sägas: Frågan om Bruno av bosniern Aleksandar Hemon är en alldeles lysande debut. Samtidigt som man som kritiker jublar över det sällsynta tillfället blir man lätt förlamad inför uppgiften: att göra verket rättvisa utan att verka patetisk och påflugen och därmed skrämma bort de sparsmakade läsarna. Man vill sansat berätta om bokens förtjänster och inte förlora sig i en dimma av superlativer över någon detalj man fastnat för, men inte heller krysta fram någon nackdel med texten för att verka balanserat kritikermässig. Det finns något obevekligt övertygande över rösten i de åtta löst sammanhållna texterna i Frågan om Bruno, som bara en fullblommad talang kan skapa. Omisskänligt hemonskt, tänker man redan några stycken in i boken, så egenartad och stark är denna röst. Man köper allt som sägs: sant eller falskt, biografiskt eller fiktivt, fint eller fult.

Till viss del har det att göra med att Hemon leker med de gränsdragningar vi gör mellan exempelvis minne och fantasi, historia och myt – kort sagt de faktorer som gör oss till dem vi är. Man kan tänka sig att Hemon, som skrev sin bok på engelska i USA, funderat en del kring dessa faktorer. Han kom till USA som turist 1992, men bestämde sig för att stanna när kriget i Bosnien bröt ut. Frustrationen över att vara skyddad på främmande ort när vänner och familj flyr undan krypskyttarnas kulor i det belägrade Sarajevo är för övrigt ett återkommande motiv i Frågan om Bruno.

Novellen “Ett mynt” handlar om någon som sitter i USA och väntar på brev från en Aida i Sarajevo. Den vittnar om hur krig inte bara belägrar en plats utan även människors medvetanden och tvingar dem till att använda minnet och fantasin för att hålla samman. När personen i USA inte får några brev, tvingas han att fantisera fram dem själv, när ett brev väl anländer grips han av skräcken att kommunicera med en död, “en fiktiv gestalt”, “ett ingenting”. Bokens längsta och starkaste text “Den blinde Jozef Pronek & Döda själar” skildrar med humor, satir och lakoniskt vemod en ung bosniers exiltillvaro i Chicago. Pronek lever i utkanten av en amerikansk kultur samtidigt som han bevittnar den balkanska krisen via CNNs fragmentariska nyhetsklipp.

Det väcker en del associationer att boken inte är skriven på ett modersmål. Redan den första texten “Öar”, som med trettiotre korta textstycken målar en impressionistisk bild av en barndomssommar hos farbror Julius och faster Ljudmila, visar hur Hemon liksom tidigare Conrad och Nabokov inte bara erövrat ett språk (engelskan), utan också uppfunnit ett nytt. Beskrivningarna är så förunderligt fräscha och precisa. Metaforerna visar på en humoristisk slagfärdighet som nästan inte tillåts i den finare litteraturen: ett djurhjärta tickar “som en hickande tomat” och “behåar hängde som kaninskinn från dörrvreden”. Den här lekfullheten manifesteras till stor del i bokens form: “Alphonse Kauders, hans liv och verk” består av en mängd korta påståenden, vagt besläktade med den uråldriga vitsen, som sammantagna är hysteriskt roliga. “Sorge och hans spionring” är en tudelad berättelse om en pojke i Titos Jugoslavien och hans barnsliga fantasier om faderns hemliga spionliv, interfolierat av en skildring i fotnoterna om den sovjetiske spionen Richard Sorge. Vad som är “sant” eller “falskt” upphör att ha någon betydelse när säkerhetspolisen en dag knackar på dörren för att arrestera fadern, en affärsresande ingenjör, för att ha spridit utländsk propaganda. En nog så effektiv bild av det paranoida politiska öststatssystemet.

Det finns mycket sorg att läsa ur texterna, men Hemon söker inte empati med sin litteratur. Han stannar inte vid fastställandet av diagnos, vilket visar sig i att texten får kommunicera på egna villkor och märkligt nog är det däri som det djupt mänskliga, subversiva och empatiska vilar. Frågan om Bruno är bara början på ett mycket lovande författarskap. Skynda till närmaste bokhandel.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 16/2-2002