Bokmässan anno 2001

“En tjej. Hon ville något. Visst ville hon? Vad ville hon? Hon sprang och plötsligt började hon expandera, som kokande mjölk. Plötsligt var hon bara där. Nån fick syn på henne, den första oerhört centrala blicken, sedan brast det ut, det brast ut i sång. Det hade hon inte bett om.”

Ovanstående är ett citat ur Joakim Pirinens prosabok Den svenska apan. Det är inte helt självklart vad stycket handlar om. Idag slog det mig dock att det mycket väl kunde handla om mig på årets bokmässa i Göteborg. Till exempel: jag var flera gånger på väg till fackföreningspressens monter. Jag gick med målmedvetna steg, i trygg förvissning om att jag var på väg åt rätt håll. Ändå kom jag aldrig fram till min destination. På något sätt blev jag distraherad och hamnade vid upprepade tillfällen i rakt motsatt riktning vid en monter där jag varje gång ombeddes genomgå ett gay-test. Genom ett antal frågor skulle det kartläggas hur många procent hit eller dit jag var. Allt hade dock slagit fel från början: de heteromänniskor som gjort testet hade visat sig vara mycket mera gay än homomänniskorna. En lesbisk kvinna hade blivit ordentligt förvirrad då det visat sig att hon bara var gay till 41 procent.

Den norske författaren Jan Kjaerstad besökte mässan. Han fick Nordiska rådets litteraturpris i år och är aktuell med den sista boken i triologin om TV-mannen Jonas Wergeland (Förföraren, Erövraren och Upptäckaren som de tre böckerna heter). Människan består av flera berättelser, sa Kjaerstad. Han sa att istället för den freudianska frågan: Hur djup är människan? måste man idag fråga: Hur bred är hon?

Det är många seminarier som handlar om vilka vi är och vilka dom är och mässhallen är som vanligt proppad med besynnerliga verksamheter. “Vad är Sverige?” frågar man sig på ett seminarium och “Den dubbla identiteten. Tornedalen möter Svenskfinland” är temat på ett annat. Det sägs att man befinner sig i kulturhändelsernas centrum och ändå är man ständigt i periferin, på jakt efter en berättelse som fungerar. Man inser att här kan man inte gå omkring med en freudiansk, vertikal människosyn. Med drygt hundratusen besökare skulle det bli kaos.

Jag gick på ett seminarium där Svenska Dagbladet diskuterade kultursidornas uppgift. Olika röster måste komma till tals på kultursidan. Det rådde det konsensus om i panelen. Vilka kultursidor är det vi pratar om? frågade någon i publiken. I det öppna demokratiska samhället måste kultursidan verka som en anomali. En kultursida får aldrig vara ofarlig, sa Niklas Schiöler. Vi tycker ungefär samma saker är viktiga, sa en paneldeltagare lite förvånat.

Så talade man lite om pop var kultur. Det var man ganska överens om att det var. Det är lite småputtigt här, sa plötsligt någon i publiken. Har inte svenskan en kris? Har ni inte haft en chef som avgått och en massa kritiker som lämnat tidningen? Nu var det inte det vi skulle diskutera här, sa Carl-Otto Werkelid. Nej just det, då blir det lite småputtrigt, sa den okände mannen.

Det finns en så kallad läsrörelse på mässan som lobbar för den goda bokens inverkan på våra etiska jag. Det är via böckerna vi ska lära oss de demokratiska handlingarna och de goda reaktionerna. Samtidigt, trots alla goda böcker som vilar tillitsfullt i montrarna finns ingen riktigt sammanhållande berättelse om vad som hänt de senaste veckorna. Så det blev tre tysta minuter. Under dessa tre minuter funderar jag en del på vilka de goda, sanna reaktionerna var. Exakt på vilket sätt det hela var obehagligt.

Under Joakim Pirinens seminarium på mässan berättar han om sin boks tillkomst: “Jag ville skriva berättelser som var både solidariska och sönderfallande i formen.” Jag sitter i publiken och skrattar högt när han läser en tragikomisk berättelse om en man vars tillvaro ramlar sönder. Så hör jag kvinnan bakom mig i publiken mumla: “Det här är inte roligt.” Det var bra att hon sa det för jag undrade just.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 28/9-2001