Charles Baudelaire _ De artificiella paradisen

Översättning av Karin Norström
Lind & Co förlag

“Man måste alltid vara berusad. Det är allt, det är det det gäller. För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt.” Skriver Charles Baudelaire i ett av sina prosastycken från mitten av 1800-talet. Men med vad? fortsätter han och svarar: “Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag. Men berusa er!”

Det handlade för Baudelaire om en djupt seriös konstnärsmoral att med olika medel – haschisch, opium, vin och allehanda extravaganser – överskrida vardagen och driva tanken och fantasin till odödlighetens höjder. Ofta korad till modernismens fadersgestalt, var han förvisso varken först eller ensam om att tala om berusningens positiva inverkan på den gränslösa poetsjälen. Litteraturhistorien fullkomligen vimlar av lyriska, förvirrade och nedbrutna kokainsnortande, LSD-trippande, opie- och haschischätande figurer – från Tusen och en natt, Deccamerone, Greven av Monte Christo, Mark Twain, Freud, Baudelaires poetvänner Gautier och Nerval, Anaïs Nin och inte minst beatgeneration med William Burroughs i spetsen.

En av droglitteraturens klassiker är Thomas de Quinceys En opieätares bekännelser från 1820-talet, som gjorde djupt intryck på Baudelaire. I De artificiella paradisen som ges ut på nytt i Karin Norströms översättning från 1965, genomför Baudelaire en intim analys av de Quinceys sedeskildring för att illustrera upiets förrädiska egenskaper.

En lärdom att dra av hans undersökning är att poesin vinner över drogen. Baudelaire var ingen lallande drogromantiker. Han kände väl till haschischets och opiets tveeggade svärd och förgörande inverkan på den poetiska energin. I bokens första del låter han olika fiktiva människor berätta om sina fantastiska haschischupplevelser. Det är en mästerlig uppvisning i kontrollerad ordberusning när drogerna först bejakas och gradvis slutligen förkastas. Stilen glider stundtals vällustigt över i en patetik som på pricken överensstämmer med det monomaniska och självförhärligande fjanteri som präglar det drogberusade psyket. De fantasier som slår till med en sådan kraft är inget annat än en överdimensionerad spegel av individen själv, menade Baudelaire. Den narcissistiska orgie som den drogpåverkade ägnar sig åt saknar sålunda litteraturens två viktiga egenskaper: ironi och övernaturlighet.

Men, samtidigt. Baudelaire var en dandy som älskade det konstgjorda och föraktade den präktiga och “naturliga” borgerligheten. Att falla för helvetiska frestelser framstår som något av en dygd. Här framträder han som den klassiske poetrebellen: en nervös själ fylld av skönhetslidelse, fantasidyrkan och kompromisslöst kunskapssökande, möjligtvis också av en viss parfymerad radikalism som en särskild typ av unga män är väldigt svaga för.

Inte minst träder han här återigen fram som den som tydligast i sin tid fångat industrialiseringens och modernitetens tvetydiga effekter. För vem är egentligen Baudelaires oroliga haschischbrukare? Framstår han inte i själva verket som en tragisk allegori över den moderna människan? Och drogens artificiella paradis, är det inte något av ett svar på storstadens visuella dito? 1800-talets Paris, en metropol för sinnenas oändliga möjligheter, för ting och varor som speglar individen och förför. Moderniteten öppnade dörrarna till ett nytt slags överflöd: tid – att fantisera, konsumera och bygga fiktiva världar. Baudelaire visste att dra de yttersta konsekvenserna av den.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 8/6-2001