Inger Edelfeldt _ Riktig kärlek

Norstedts

Försök att fånga kärleken har gjorts förut av en Platon, en Stendahl, en Buber och en Alberoni. Redan i titeln skramlar dock orden tomt i Inger Edelfeldts nya novellsamling Riktig kärlek. Man kan förvisso säga att den handlar om passion som drabbar de olika novellpersonerna med olika konsekvenser. Men, man kan lika gärna säga att den skildrar vår psykologiserande kultur, där ordet “kärlek” blivit en psykologisk mekanism bland andra. Eller ett populärpsykologiskt fenomen: Kärlek med doftljus på, som ett hysteriskt ömmande för vårt alltid så exklusiva inre: “Och hon frågar sig igen vad hon egentligen känner. Känner, känner, känner; detta orubbliga ord”, som en kvinna i en av novellerna tänker i ett utslag av plöstlig självleda.

Om kärlek är vår tids religion, påminner Edelfeldts bok mer om huset som Gud glömde. Karaktärerna är förvisso kärleksfullt skildrade, men är samtidigt så vilsna i sig själva att “kärlek” mest blir en vit fläck som deras tillvaro kretsar runt. Vilket är den fullkomligt realistiska tolkningen i en tid då mänskliga relationer så ofta reduceras till social kompetens, ett slags psykologiskt allmänkunnande om hur vi ska få de perfekta och funktionella relationerna. Kärleken som idé, finns den fortfarande? Kan den återerövras? Två frågor som samtidigt ekar i samlingens undertext.

Inger Edelfeldt är en alldeles speciell röst i den svenska litteraturen. Hon rotar fram de gömda, glömda och gråa människorna ur garderoben – de människor som tycks platta redan i det verkliga livet – och gör dem flerdimensionella, intressanta, passionerade. Sällan blir vanliga människor så ovanliga. Man skulle kunna säga att det är för att de är fångade så på pricken. Men det räcker inte. Det är som när man säger att en författare är lyhörd. Det hela reduceras till en teknisk skicklighet, inte sant? Författaren blir en slags språksociolog med absolut gehör. Smaka på följande: “Mamma är helt totalt knasig… Hon har antastat grannen, den där Aziz. Den där unga snygga killen han superhygglot.”

Visst är det klockrent, men Edelfeldts kvalitet ligger inte främst i att hon är en fullträffsrealist. Det finns en glöd, ett vilddjur inom hennes litterära personer – framförallt inom kvinnorna – som närmar sig sagans bråddjup, mytens landskap och idealistens drömda universum och som återklingar i novelltitlarna “Sleeping beauty”, “Svart amorin”, “I drömmarnas land där allt är möjligt” och “Att sväva”. Det är en inre värld som inte enbart vill hänföras till den psykosociala verkligheten. Resultatet blir en litteratur som inte enbart speglar, utan också utmanar och skapar. När den är som bäst vill säga.

Nu är inte alla noveller lika starka i Riktig kärlek. Den psykologiska analysen i novellen om en prostituerad heroinist känns lätt programmatisk. Egentligen är det enskilda stycken som jag ställer högst, snarare än hela noveller. Det är de korta ögonblicken av amnesti: “Då stryker fågelskuggan över sanden: människa, se uppåt fort, innan den försvinner, innan ögonblicket av fågelnärvaro är borta.”

Det är den paradoxala välsignelsen som uppstår i det svarta gapet efter ett sammanbrott eller en kärlekskris: “Ännu är det natt. Än kan inga nya tankar formas, om vems fel och varför. Det finns en svart frist. En olidlig frihet.” Här och bara här öppnas porten till något annat, till något som finns men inte kan förklaras.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 12/10-2001