Erland Loe _ Blåst

Översättning Lars Nygren
Albert Bonniers förlag

Efter debutromanen Tatt av kvinnan (1993) och ett antal barnböcker slog den norske författaren Erland Loe 1996 igenom med romanen Naiv.Super. Den handlar om en kille som fyller 25 år och får en livskris. Deprimerad och förvirrad går han tillbaka till det mest basala: säljer sina ägodelar, köper en bultbräda och funderar över tiden. I omisskännlig nittiotalsanda skriver han alla möjliga slags listor (minns Nick Hornbys High Fidelity). Loes roman – som kom på svenska 1997 – ansågs handla om 70-talister, ni vet generationen som vet för mycket om värdelösa saker och för lite om viktiga. Den var ganska begåvad och kanske söt, men stod i mitt tycke ofta och stampade.

Nåväl, nu kommer också Loes debutroman på svenska med titeln Blåst. Så här i efterhand tycker jag att Blåst har överlevt sitt nittiotal, medan mycket i Naiv.Super framstår som ett gammalt avsnitt av Knesset. Debutromanen är ett tätare drama, tekniskt skickligare, mer fängslande och litar inte enbart på sin charm.

Det är en absurdistiskt skildrad nutidshistoria om en ung, lite passiv man som ramlar in i ett förhållande med en ung, driven och självständig kvinna som heter Marianne. Han arbetar med “det fortlöpande” (mer får man inte veta), hon studerar till lärare. Han står för humorn och
hon för de seriösa samtalen. Deras möte är en drömlik skildring som effektivt belyser den unge mannens upplevelse av att inte ha kontroll över sitt känsloliv. Hon börjar dyka upp hos honom under sena kvällar för att prata och så plötsligt flyttar hon in med en gräddgul byrå och ett antal kartonger. Så skildras ett hemmaliv präglat av ett oändligt antal partier Kinaschack (“Vi spelade tre rundor med Kinaschack och jag blev sur när jag insåg att Bent och Marianne försökte låta mig vinna den fjärde.”),
föräldraproblem (“Hur ska vi göra med julen?”) och ångestliknande tillfällen där bekantskapskretsarna ska sammanföras. Alltmedan den unge mannen kämpar för att bli förälskad. Lika plötsligt som relationen inleddes är de ett etablerat par som lider av de obligatoriska tvåsamhetsvåndorna. En tid av
stagnation följs av en otrohetsaffär som splittrar dem. Så småningom har den ena kommit över den andra, alla sår är läkta och lik förbannat startar allt om från början. Ingen har lärt sig någonting.

Erland Loe sägs arbeta med ett naivt tonfall, men jag skulle vilja säga att det lika ofta är ironiskt. Och även om han bitvis är fruktansvärt rolig, skapar det delvis problem för personteckningen som ju faktiskt utgår från rena schabloner: den unge mannen, som också är det berättande jaget, framstår som självironisk i sitt manligt autistiska förhållningssätt, medan Marianne – slukande, manipulativ, new-ageig, en schablon skildrad på distans – enbart blir osympatisk och korkad. Hade Loe bättre lyckats balansera henne som karaktär hade Blåst kunnat bli riktigt riktigt bra. Som romanen är nu tycker jag fortfarande att den är en pärla i den lättsamma relationsgenren.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 11/9-2001