Gunilla Linn Persson _ Livstecken

Wahlström & Widstrand

Gunilla Linn Persson har skrivit en självbiografisk bok som heter Livstecken. Med den talar hon fritt ur ett krossat hjärta. Det märks. Vad som kommit ut på andra sidan är inget sött litet barn utan något av ett vidunder.

Helst skulle jag vilja sätta punkt här för jag blir lite nervös över detta uppdrag. I vilken kvinnolitterär tradition ska jag placera in hennes tre psykoser? Med vilka litterära jämförelser ska jag beskriva Gunilla Linn Perssons upplevelser av personliga katastrofer?

Hon skrev en uppsättning brev till vänner och familj efter att hennes man begått självmord och hon lämnats ensam med deras gemensamma lilla dotter med downs syndrom. Breven var ovanligt svåra att skicka iväg så det blev en bok. Att boken var nödvändig är något man känner – inte bara förstår – när man läser.

”Får man skriva så här?” En fråga som dyker upp ibland i mediala sammanhang när någon har skrivit något upprörande bortom normerande gränser för det privata. Gunilla Linn Persson berättar öppenhjärtigt, ibland elakt om verkliga människor runt omkring henne, liksom Strindberg en gång gjorde och liksom Carina Rydberg gjort i sina två senaste böcker. Men jag ser inget strindbergskt hämndlystet ”Vi ses i nästa pjäs” och hon är långtifrån lika sakligt teknisk som Carina Rydberg.

Mer påminner hennes bok om Kerstin Thorvall. På flera sätt när jag tänker efter. Liksom Thorvall avslöjar hon intima detaljer om sitt förhållande till (alkoholiserade) män som hon älskat. Liksom Thorvall berättar hon om en uppväxt med en deprimerad hemmamamma som jagar dammråttor med en neurotisk frenesi. Både växte upp med tvånget att vara en duktig och snäll flicka. Båda ryter till ordentligt nångång i fyrtioårsåldern, Persson cirka tre decennier efter Thorvall.

Yrkeskvinnorna då? Jo, hos båda finns barnböckerna, vuxenböckerna och en i övrigt snudd på manisk produktion. Under 90-talet skrev Gunilla Linn Persson sex böcker, tre pjäser och manus till fem teveserier, mest känd har hon blivit för Skärgårdsdoktorn, ni vet han som går omkring med stickad tröja och tar hand om sin dotter alldeles själv. Under samma tid upplevde hon saker som får det hela att se ut som en omöjlig ekvation: ett missfall, tre psykoser, skilsmässa, misshandel, dotter med downs syndrom, make som begår självmord.

Gunilla Linn Persson kallar det på ett ställe för ”förmågan att se med split vision”. Kanske är det också en litterär förmåga. I boken är hon förtvivlad, rolig, hukande och rasande i något som verkar vara ett enda långt andetag. Det är en text som böljar och bråkar. I ena stunden är hon en plogande ardenner, i den andra en lavasprutande vulkan. Den hoppar från ett minne till ett infall till vilken låt som i skrivande stund snurrar på skivspelaren och man kan få svårt att hänga med. ”Nu får jag inte tappa tråden”, skriver hon själv efter en utvikning. Den innehåller en del som verkar ovidkommande, men mycket av småpratet finner märkligt nog sin plats ändå i slutändan. Gunilla Linn Persson har den förmågan att få saker att se ut som de är utslängda lite på måfå, men man kan ofta räkna med att hon kommer och samlar upp dem igen för att visa att det finns ett mönster.

Det finns ett viktigt tema i Livstecken som handlar om skapande och att uppleva att man inte är riktigt sedd som kvinnlig författare. Det är en både sann och falsk snudd på uråldrig problematik. Kvinnliga författare har alltid haft en förmåga att finna sina läsare. När nu Gunilla Linn Persson uttrycker sin oro över att det inte finns någon självklar plats för henne som författare ger hon ytterligare en röst åt något som verkar vara ett kvinnligt författardilemma. ”Platsen som Gunilla Linn Persson, upphovskvinna” är en plats som ständigt måste intas och erövras. Kanske kan det förklara mängden av olika skepnader som författarinnan prövar i boken; ardennern är en, vulkanen en annan, ekorren och den ryska dockan ytterligare några. Ibland intar hon skepnaden som samtalspartner till sig själv i föreställda dialoger, ofta ställer hon frågor till den hon skriver.

Livstecken handlar om en människa som drabbats av en fruktansvärd ensamhet, samtidigt ser jag hela texten som en förförelseakt, ett sätt att skapa kontakt på ett snirkligt litterärt sätt. En författare som använder platsen Gunilla Linn Persson, upphovskvinna, för att laga de relationer som blivit trasiga. Jag tror att många kommer att lyssna.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 9/8-2001