Ha Jin _ Två kärlekar

Översättning Anna Gustafsson Chen
Forum

Det finns två uppenbara skäl till att den kinesiska litteraturen skyr politiken. Båda skälen har som följd att den kinesiska författaren inte alltid uppmärksammas som en estetiskt medveten konstnär med personligt uttryck. Det ena skälet är Kinas politiska förtryckarhistoria. Det andra är omvärldens sätt att betrakta den kinesiska litteraturen som nationell rapportering. All världens kritiker som skriver om kinesisk litteratur förvandlas genast till fiktiva utrikeskorrespondenter på vandring i det litterära verket sökandes efter Det Politiska Läget i Kina.

Det här är förstås grova generaliseringar. Delvis har det att göra med en pinsam självmedvetenhet. Jag kommer nämligen att sälla mig till den reduktionerande skaran. Min inledning är en apologi.

Mer finns förstås att säga i ämnet. Den kinesiska litteraturen efter 1949 bär de facto på tunga ok. En kines fick ett nobelpris i höstas. Det finns språkliga barriärer. De två tre fyra böcker vi får läsa är filtrerade genom en översättares medvetandekategorier. Tinget i sig kan de flesta av oss bara fortsätta att drömma om.

Författaren Ha Jin började skriva i USA för tolv år sedan. Till skillnad från många kinesiska författare i exil var han inte etablerad i en kinesisk publik och valde därför att skriva på engelska. 1999 blev han belönad med ett av USAs mest prestigefyllda litterära pris, National Book Award, för sin femte bok, romanen Waiting. Det är en gripande, charmerande och jordnära berättelse om kärlek och lojalitet.

Det där sista var inte mina egna ord. Så marknadsför förlaget den svenska upplagan som heter Två kärlekar. Den här gången sammanföll de marknadsanpassade motiven lyckligt med Ha Jins uttalande att han inte är någon politisk författare. Vilket är helt osant enligt min mening. Två kärlekar skulle inte heller vara så mycket mer än en perfekt lagad kalops om man bortsåg för det politiska stoffet.

På ytan är det upprepning och vardag. I arton år väntar Lin Kong, en militärläkare, på att göra sig fri från konvenansäktenskapet med Shuyu för att kunna gifta sig med flickvännen och sjuksköterskan Manna. Som militär är man inte tillåten att skilja sig utan hustruns medgivande förrän arton år har passerat. Varje sommar reser Lin hem till hustrun i byn för att få henne att gå med på skilsmässa, varje år misslyckas han. Waiting är en bra titel. Likt en Estragon och Vladimir som väntar på Godot, väntar två personer på något tredje som ska ge förlösning.

Lin Kong slits mellan sitt medlidande för bondhustrun, som han samtidigt skäms för, och lojalitet mot den “krävande” stadsflickan Manna. Eller är det något annat som är fel? Lin vill verkligen alla väl, men helst av allt vill han ha lugn och ro. Sakta börjar man misstänka att all Lins flegmatiska vänhet snarast vittnar om en känslomässig oförmåga, om något enögt i personligheten.

Författaren låter det enögda tala. Under tiden pågår en kulturrevolution med förordningar och förbud som styr personerna i varje blinkning – och därmed hela berättelsen. Men ideologin har reducerats till okritisk rutin. Kongenialt är språket genomskinligt och stilen pekboksenkel. Romankaraktärernas förment apolitiska etikett ger en annorlunda tonträff; det skapar ett oreflekterat – och därmed bisarrt – rörelsemönster med samma typ av allegoriska potential som en science fiction-roman.

Romanens aningslösa profil är alltså inte så oskyldig. Den tragiske gestalten Lin lever skyddad i systemet och är kanske den idealiske medborgaren i en diktatur. Hans motsats är den våldsamme och cyniske officeren Geng Yang, sanningssägaren som vet att utnyttja ideologin och slutar som stenrik byggherre.

Två kärlekar är inte minst en skildring av ett patriarkat där kvinnor och män säger hej kamrat till varandra, men där kvinnans svar alltid är mannen. Manna måste till varje pris gifta sig och Shuyu hålla kvar sin make. Där mannen finns, där finns friheten. Finstämt så det förslår. Ett lästips: bli inte duperad av förlagets kärlek-i-Orienten-svulst. Som sådan är Två kärlekar en fadd anrättning. Jag föredrar Waiting.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 16/5-2001