Hans Gunnarsson _ En kväll som den här

Albert Bonniers förlag

I den sista novellen i Hans Gunnarssons tredje bok får man ta del av en mans spastiska tankeflöde när han ligger i mörkret och inte kan sova. Han fasar för morgondagens arbete, en måndag till råga på allt, tanken tar en lov över den nya tjocka tjejen i kundtjänsten, de trista morgontrötta arbetskamraterna, över till garageplatsen, skrapa vindrutan under iskalla vintermorgnar, den annalkande julen, och så kranen som droppar.

Om man skulle snabbspola En kväll som den här, skulle man kanske få fram ett liknande destilat av stämningar och motiv. Vad som möjligtvis skulle gå förlorat är frustrationen, ångesten och skammen som finns där, dolt under det liv som pågår. Hans Gunnarsson har med sina två tidigare böcker, den utmärkta novellsamlingen Bakom glas (1996) och den andra boken Februari (1999) som bestod av två långa berättelser, utvecklat en specifikt svensk nutids-dirty realism.

Kanske bättre än någon annan har han skildrat de visionslösa radhussittarna och helgtrötta knegarna – människor som tycks frysta intill en känslomässig avgrund. Karaktärerna är inmutade i ett ödsligt hörn där skulden alltid är deras egen, för så blir det när myndigheter och auktoriteter vänt ryggen till. Därför är det också rimligt att novellerna fokuserar de mellanmänskliga sprickorna och tärda kärleksrelationerna; en psykisk misär på individnivå. Hans Gunnarssons prosa är ofta utstuderat konstlös samtidigt som den har ett järngrepp om den fysiska verkligheten. Resultatet kan bli förbluffande: efter en stund börjar man skruva på sig av irritation över det surrande kylskåpet, dammråttorna, hårstrået som kliar i halsen, eksemen. Det är ett frossande i vårt mest kollektiva vardagsäckel, en gällivarehängens och de påsiga knänas estetik som Gunnarsson behärskat sedan debuten. Detta välbekanta har varit ett effektivt sätt att skapa obehag. Man känner igen sig, och blir illa till mods när berättelsen kränger på ett sätt man inte anat.

Novellerna i En kväll som den här når dessvärre inte upp till samma nivå som de tidigare böckerna. Med några få undantag upprepar Hans Gunnarsson samma slags berättelse, tryggt parkerad i den form som alltid fungerat så väl. Plötsligt tycks det inte längre finnas så mycket att uppleva bortom det igenkännande skrattet och det lätta vardagsäcklet. Slutresultatet blir, tvärtemot tidigare, något som börjar likna en kliché. För det är väl en kliché att i det tryggt välbekanta lurar ångesten, våldet, alientationen – tickar klockan likt en tidsinställd bomb? Att alla vantrivs i sina relationer, att den arbetslöse är frustrerad och att om man kommer ur arbetarklassen så tar man sig en “jamare”? Konstigt nog har det inte varit det tidigare.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, april 2001