Jhumpa Lahiri _ Den indiske tolken

Översättning Eva Sjöstrand
Forum

Jag har inte för vana att dela upp litteratur i årstider, men den bok jag just slagit igen får mig ändå att göra just det. Det är förra årets Pulitzerpristagare, Jhumpa Lahiris novellsamling Interpreter of Maladies som i höst utkommer på svenska i en känslig och precis översättning betitlad Den indiske tolken.

Det är som när man går på gatorna i staden där man bor och upptäcker att invånarna bytts ut mot turister, man köper en glass för att det råkar stå en glasskiosk i hörnet som annars brukar vara tomt, man upptäcker att en hel eftermiddag har passerat utan att man lyft ett finger. En ny stillhet råder som stundtals kan upplevas som oroande. Högsommar alltså.

Jhumpa Lahiris noveller uttrycker den här oroade stillheten. Det är så enkelt att man inte märker att man blivit uppslukad, inkorporerad i den fiktiva stämningen. Hur gick det till? När? Exakt var i texten sker detta när varje moment tycks så enkelt? Precis som när man står där i gatuhörnet med en smältande glass i handen.

Jhumpa Lahiri väljer det enkla motivet, ställer de till synes enkla frågorna och använder det enkla uttrycket. De avskalade skildringarna äger inte ett överflödigt ord, inte en överlastad formulering som en sur kritiker kan slå ned på. På liknande sätt är det med novelltitlarna som liknar anspråkslösa motivbeskrivningar, “Hos Mrs Sen”, “Ett välsignat hus”, “När mr Pirzada kom på middag” eller kort och gott: “Sjukdomstolk”. En spartansk typ av perfektion med andra ord. Det kan verka lite trist, men i Lahiris fall framkallar det allt som oftast behagliga rysningar.

Berättelserna utspelar sig antingen i USA eller Indien och skildrar första eller andra generationen av indiska invandrare. Lahiri själv, vars föräldrar är bengaler, föddes 1967 i England och växte upp i Rhode Island. Man gissar att hennes uppväxt är en outsinlig källa av berättelser om att höra hemma – och inte höra hemma – i flera kulturer. Men även om novellerna genomsyras av den här typen av postkoloniala erfarenheter och är fullproppad av indiska tecken, är det inte främst för dem som Den indiske tolken är läsvärd. Lahiri verkar närmast låta sina novellkaraktärer röra sig i de specifika, kulturella mellanrummen för att komma åt vissa existentiella brännpunkter. Under läsningens gång funderar jag alltså inte så mycket på multikulturalism och identitetspolitik, som på gränser i tiden och rummet och gränser mellan tanke, språk och handling.

Samlingens sista novell “Den tredje och sista kontinenten” utspelar sig under 1969 och skildrar ett möte mellan en ung indisk student som nyligen anlänt till USA – det land som ska komma att bli hans hem – och en drygt hundraårig gammal kvinna som är hans hyresvärdinna. Det är en fruktansvärt tät och glasklar gestaltning av ensamhet och det kommunikativa glappet mellan människor. Deras första möte domineras av ett märkligt replikskifte om den amerikanska månlandningen, ett samtal som utvecklas till en daglig procedur:

"En flagga på månen, pojke!" vrålade kvinnan. "Jag hörde det på radio! Är det inte magnifikt?"
"Jo, damen."
Men hon var inte belåten med svaret. "Säg ‘magnifikt’!" befallde hon.
Jag blev både häpen och en smula förnärmad över hennes begäran. Den påminde mig om när jag lärde mig multiplikatinstabellen som barn och fick upprepa vad magistern hade sagt, sittande med korslagda ben utan vare sig skor eller pennor på golvet i min Tolly-gunge-skola, som bestod av ett enda rum. Dessutom påminde den mig om mitt bröllop, då jag hade upprepat ändlösa sanskritverser för prästen, verser som jag knappt förstod men som förenade mig med min fru. Jag teg.
"Säg ‘magnifikt’!" vrålade kvinnan igen.
"Magnifikt", mumlade jag.

Novellen skildrar inte bara det uppenbart obekanta i förhållandet mellan olika generationer och kulturer, utan även ett glapp i den unge indiern själv där det egna indiska arvet framstår som lika sällsamt som mötet med västerlandet. Såsmåningom lär han sig att upprepa “magnifikt” med hög röst så att kvinnan blir nöjd och det växer fram en frändskap som bygger på något annat än känslomässig och kulturell förståelse. I stort presenterar Lahiri varken etiska lösningar eller utopiska modeller. Karaktärerna handlar och tänker utifrån sina respektive positioner. Ibland möts man, ibland inte.

Det ska sägas att ett par av berättelserna är en smula bleka. Men “Sjukdomstolk” är ett litet mästerverk som inte kan sammanfattas här, “Hos Mrs Sen” är ett oförglömligt porträtt av en indisk hemmafru ur en amerikansk pojkes perspektiv och i de två novellerna “Sexig” och “En temporär historia” – mina favoriter – visar Lahiri prov på utsökt och hyperkänslig relationsskildring. Den förstnämnda skildrar en lätt vemodig kärleksaffär mellan en ung amerikanska och en gift indier. I “En temporär historia” möts ett isärglidande äkta par för sista gången under några kvällars strömavbrott. I mörkret börjar de avslöja små och stora hemligheter för varandra. Det sakliga berättandet tillåter icke någon romantik, men slår an ett melankoliskt grundackord som knappast någon läsare kommer undan.

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 3/2001