Karin Johannisson _ Nostalgia

Albert Bonniers förlag  (Bonnier essä)

”Mellanöstern: Hemlängtan stoppar fred” var rubriken till en artikel i Dagens Nyheter härom veckan (19/2). De som längtar hem är 12 000 palestiner som sitter sysslolösa i flyktinglägret Deheishe söder om Betlehem. Trots att platsen bebotts av palestinierna sedan 1950 är det ingen som ser det som hemma. Och trånaden efter andra platser – lummiga olivlundar och böljande terasser – har kommit att bli en realpolitisk faktor i fredssamtalen med israelerna.

Hade det varit på 1700-talet är det troligt att flyktingarna fått den allvarliga diagnosen ”nostalgia”, som innebar en smärtsam längtan efter hemmet. Sjukdomen drabbade framförallt unga soldater i fält och ansågs ha dödlig utgång om soldaten inte genast ordinerades att åka hem. Vanliga symtom var djupa suckar, huvudvärk, matvägran, häftiga gråtattacker, diarré, torr hud och svag puls. Metoderna för att avslöja simulanter var sinnrika, bland annat testade man den sjukes grad av apati genom att trycka brinnande föremål mot huden.

Om nostalgins mångskiftande historia kan man läsa i idéhistorikern Karin Johannissons essä Nostalgia. Den är inte bara en mentalitetshistorisk undersökning av nostalgins ombytliga status som känsla och sjukdom, utan också en ambition att visa känslans existentiella allmängiltighet, bortom namnet eller diagnosen. ”Som känsla utan namn tillhör den ändå alla”, skriver Johannisson. Man slås snabbt av tanken att nostalgi inte bara är en historisk kuriositet, utan idag en ödesfråga för miljontals människor på tvångsmässig flykt från hemmet.

Johannissons historiska exposé visar hur nostalgin dök upp under 1600-talet som namn på en soldatsjukdom. Genom seklerna har ordets innebörd förändrats från att handla om rummet, till att under 1900-talets förhöjda historiemedvetende handla om tiden. Soldaten som befann sig ute i fält eller pigan som tvingades arbeta hemifrån längtade till en idylliserad plats i rummet, dagens nostalgiker hyser främst en längtan tillbaka till en idylliserad plats i det förflutna. Men nostalgin har också hamnat i nya vetenskapliga sammanhang som genererat olika status – från medicin och biologi, till sociologi och psykologi. När nostalgin hamnade utanför det medicinska sammanhanget öppnades också dörren till nya definitioner, alltifrån psykoanalytiska till marxistiska. Men när medicinen och biologin tog bort sin hand från nostalgin, förlorade den också sin dignitet. Om den förut var en känsla av hemlöshet, har den nu blivit en känsla utan hem. Tvärtemot vad man kan tro var förståelsen för nostalgikern på sätt och vis större i tidigare förhållanden.

Hur ser vi på nostalgin idag? Idag bör nostalgikern lägga in en självironisk överton som leder bort tankarna från det pinsamt sentimentala. Nostalgi är en självmedveten och bitterljuv känsla som knappast får någon att ringa till husläkaren. Här pekar Johannisson på en intressant konflikt som ligger i de senaste seklernas framstegshysteri: Moderniteten kräver anpassning inför rummets accelerande förvandling. Längtan tillbaka till trygghet och stabilitet ses framförallt som en svaghet.

Karin Johannissons stilistiska storhet har uppenbarats i flera böcker som Den mörka kontinenten och Kroppens tunna skal, men när hon hoppar mellan nostalgins historierelativa och allmängiltiga innebörd blir hennes målande prosa stundtals som ett luddigt filter. Exempel hämtade från obduktionsprotokoll och sjukjournaler är alltid eggande historier perfekta i en idéhistorisk essä, men här blir historieskildringen för impressionistisk för att teserna riktigt ska bita sig fast. Delvis får detta skyllas på ämnets inneboende flyktighet. Bäst är Johannisson när hon syftar bortom den historiska berättelsen och griper tag i det som är typiskt för vår kultur: de subjektiva minnesplatsernas ökade betydelse när allt försvinner i en ökad hastighet.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 11/5-2001