Mare Kandre _ Hetta och vitt & Mats Kolmisoppi _ Jag menar nu

När jag har slagit igen novellsamlingen Hetta och vitt (Albert Bonniers förlag) har jag läst en bok av Mare Kandre. Av Mare Kandre och ingen annan. Det dröjer innan jag tar mig utanför igenkännandets blinda fält, innan de tretton berättelserna träder fram som text i egen rätt. Beror det på att Kandre är så stark i sin stil att den tar över allt annat – även nyanserna – att den gör det svårt att blicka utåt från texten? Hon har ju en tendens att borra sig inåt, och där någonstans i ett ödsligt textrum placera även läsaren. Ibland resulterar det i textens egen olyckliga kvävningsdöd. Andra gånger blir det en litteratur som etsar sig fast med en djävulsk intensitet.

I Kandres textrum framträder ofta världen ur grodperspektiv; uppförstorad, hotfull och stadd i förfall som i barndomskräckskildringen Aliide, Aliide från 1991, eller grotesk som i romanen Bestiarium (1999) och Bübins unge, ett av de mest säregna verk som skapades under det svenska åttiotalet. Samtidigt är det en labyrintisk värld full av möjligheter och tvång, där de mänskliga levnadsvillkoren kontrasteras mot – eller interagerar med – berättandets frihet.

Vilket sätt kan vara bättre för att maximera tvångs- och frihetserfarenheten än att lägga perspektivet hos ett utsatt, fobiskt eller förvirrat medvetande? En typ av gränsmedvetande – eller kan man säga gränsberättande? – som undersöks envetet genom Kandres författarskap. Så även i den nya samlingen. Människans inre sätts under lupp och är starkt sammanlänkat med själva berättandet. “Som om hans ord skapat den värld han i ord beskrivit”, som det står i en av novellerna om en man som bytt identitet och går därmed ett steg längre än i Aliide, Aliide där flickan i slutet befinner sig “längst inne i den vindlande berättelse som var hennes egen och som det nu inte fanns någon väg ut ur”. Men det här är inga metalitterära lekar, utan rör sig om en existentiell dimension av själva berättandet. Även språket vittnar härom: det är trevande, tungt och mångordigt. Tonen är högstämd, arkaisk – och inte särskilt elegant.

Vad händer då när Kandre skriver noveller? Även när det gäller novellen verkar det vara friheten att berätta som styr. Både motiv och stil bär tydliga ekon från tidigare böcker. Till stor del handlar det om olika typer av gränserfarenheter som tar form i saga, romantisk gotik och psykologisk realism. Ibland doftar det lite syntetiskt av anglosaxiskt 1800-tal, som ligger nära pastischen. Eller rör det sig snarare om ett folkligt berättande? Något krampaktigt i tonen uppenbarar sig stundtals. De expressionistiska miljöerna är omsorgsfullt återgivna, men tidsbilderna är ofta diffusa. Sagan med dess pedagogiska symbolik gör det möjligt för vissa noveller att sträcka ut sig i tiden och rummet. Resultatet blir en blandning av konventionella novelltyper som är slående otrendiga.

Jag urskiljer framförallt tre “spår” som stundtals flyter samman i Kandres berättelser. Det första handlar om olika krigscener, om tortyr, flykt och förföljelse. I en drömlik berättelse byter en kvinna i sista sekunden ut sin semesterbiljett mot en resa till en krigshärjad plats i Europa. Novellen slutar i en humanistiskt gest som skymtar i flera texter. Kvinnan hamnar i ett stort flyktingläger och där bland alla främlingar finner hon äntligen ro.

Men att möta det främmande ligger också tvetydigt nära en slags kusliga icke-möten som Kandre gärna laborerar med. I längden blir det som en solipsistisk sjuka. Och varför är Kandre så intresserad av jaget? undrar jag lite dumt.

Vilket leder mig in på ett andra spår: lögnen, självbedrägeriet, paranoian och illusionen. I en mer realistisk skildring bestämmer sig en man för att äntligen träffa sin sexåriga dotter, som han bara sett på de foton som modern skickat under dotterns uppväxtår. Mannen har börjat väva sin självbild kring dessa foton; han ser sitt ansikte i dotterns ansikte och faderskärleken växer. Kvinnan visar sig dock ha utsatt honom för ett grymt spratt: under sex år har hon skickat foton på grannens dotter. Barnet har aldrig existerat och därmed inte heller fadern. Möjligtvis har mannen älskat en främling.

Ett tredje spår knyter an till en specifik Kandretradition: det groteska (flicke)barnet. En kvinna fantiserar om hur hon mördar och begraver sin nyfödda flicka, vars kön är “klibbigt, vätskande, som ett illa läkt sår”. I en annan novell kan en mor älska sin lilla dotter först när barnet sover, när dess borrande blick har släckts. Innan dess är flickan ett hot som väcker avsky, panik och självhat. Det är åttiotalsskräckligt och brutalt som hos Magnus Dahlström. Kvinnokönet är lika mörkt som någonsin.

Ett gemensamt drag hos novellerna är att människor drivs in i psykologiska och övernaturliga tillstånd som varken de eller läsaren rår på. Men Kandre är notoriskt sparsam med förklaringar; det är mysteriet och skräcken i sig hon vill skildra. Ett problem med flera berättelser är dessvärre att den synliga texten sällan växer och fortplantas, den saknar ofta undertextens klangbotten vilket blir särskilt tydligt vid en omläsning. Sagan blir aldrig mer än en saga och mysteriet sluter sig spänningslöst kring sig själv. Men i en skildring av dagarna efter brandkatastrofen i Göteborg händer det något: i novellens övernaturliga inslag skapas det utrymme för sorgen. Här får mysteriet en substans.

Om själva berättandet är viktigt för Mare Kandre är den språkliga formen desto mer utpräglat i fokus för debutanten Mats Kolmisoppi som i våras utkom på Norstedts med fjorton skickligt konstruerade noveller. Form är något som skapas av nödvändighet, skrev Kolmisoppi i ett debattinlägg i GP (22/1-01). Jag tror att Kandre skulle nicka instämmande och just därför går deras novellkonst så vilt isär. Jag vill sträcka mig så långt som till att de företräder två helt olika författartyper. Kandre är en utpräglad författare, i den romantiska traditionen kanske, medan jag misstänker att Kolmisoppi skulle skriva lika bra reportage, essäer, copytexter eller välkomsttal som litterära texter.

Det är helt enkelt skillnad på nödvändighet och nödvändighet. Jag är inte helt övertygad om Kolmisoppi själv riktigt lyckas förmedla den estetiska nödvändigheten i sin bok Jag menar nu; ur flera aspekter uppenbarar sig novellerna snarare som en slags mycket väl utförda gesällprov. Det är ett gott hantverk, direktbeställt från Norstedts.

Det betyder inte att formen inte är nödvändig för de motivval som Kolmisoppi gör. Nej, texternas täthet visar snarare att Kolmisoppis skapat den perfekta syntesen mellan form och motiv (om man bortser ifrån att uppdelningen från början är bedräglig). Några noveller är riktigt bra. Det som ibland stör mig är att motiv och form tillsammans bildar något av en programförklaring, som då och då lyser igenom i ett par av texternas mer fingervisande utsagor.

Vad handlar då Kolmisoppis noveller om? Till att börja med har de konkreta miljöerna stor betydelse och det finns en uppenbar global ambition; personerna kryssar mellan Tokyo och Bois de Boulogne, de rör sig längs den nordnorska kusten och driver runt i Barcelona, Kambodja och Lövgärdet, Sverige. Karaktärernas åldrar varierar mellan kanske 11 och 25, majoriteten är av pojk-kön.

Ämnena kretsar kring olika typer av ungdoms- och subgrupper. Det handlar om hackers, ninjas och skatare, om dataspelsberoende och vänsteraktivism (Bakunin, konsensusdemokrati), om drömmerier, knark, hångel och tonårshierarkier. Det refereras till såväl William Gibson, Fritz Lang och SIM City, som till det norska satanistfenomenet Greven. Verkligheten bygger på lösa referenser och koder, samtidsmarkörerna är många och de breda strukturerna undviks/hatas med en tydlighet som inte lämnar något mer att önska.

Novellerna är i flera fall en slags ensamma kollektivberättelser. Det är det skeva och osäkrade ungdomskollektivet mot den fladdrigt sammansatta individen. Pendlingar mellan det kollektiva vi:et och det enskilda jaget kan ske mitt i en mening. Gränserna mellan delarna och helheten är osynliga, flytande. På samma sätt kan de fjorton berättelserna ses som en enda av fragment sammansatt verklighetsberättelse.

Kolmisoppi har bra flyt i sin lösbrutna, nerviga referensprosa. Han låter ofta resonemangen och situationerna lämnas öppna och oavslutade för att kvickt plocka upp det fragment som ligger bredvid, just nu. I ena stunden det panorerade reportaget, i den andra det inzoomade ögonblicket. Ofta blir det tätt, så tätt, men någon gång tenderar det att slå över i flack fabuleringskonst. Men det är ingen väsentlig invändning på det stora hela.

I en artikel i DN där Kolmisoppi skriver om Dag Solstadt tycker jag mig finna den specifika spänning som finns i Jag menar nu: “För egentligen vill jag inte läsa Solstads böcker. Egentligen vill jag läsa samtida sciencefiction; texter som är fyllda av fantastiska situationer. Men jag kommer inte undan, finner mig själv sitta fast hos nån tjänsteman i en sunkig lägenhet i en av Oslos förorter. Man jobbar för staten. Man umgås inte med grannarna. (…) Man är tråkig och jobbar i källaren på det Deichmanske bibliotek, där man dag ut och dag in öppnar och slår igen böcker.”

Solstadts böcker lider av att vara underordnade en strängt tuktande fader, skriver Kolmisoppi. Själv skuttar han okynnigt undan från den patriarkala determinismen för att finna nya världar. Eller? Den allestädes närvarande melankolin säger mig något annat: Man kommer helt enkelt inte undan. Därom övertygar Jag menar nu.

Viktoria Jäderling
Ord&Bild nr 5-6/2001