Tre decennier av nordisk kvinnolitteraturhistoria

I lördags såg jag Sara Lidman ställa sig upp i Börshuset och utbrista: “Men feminismens syfte måste väl ändå vara att upplösas?”

Jag vet, det låter bisarrt så här gripet ur sitt sammanhang. Under en dag intog hundrafemtio kvinnor och en handfull män Svenska akademins salar för att höra några av Nordens mest namnkunniga feministiska litteraturforskare tala under rubriken “Kontraband – Tre decennier av nordisk kvinnolitteraturhistoria”. Seminariet föranleddes av att Birgitta Holm blir professor emerita och hyllas för ett helt livs gärning inom den feministiska litteraturforskningen och att det för första gången i världshistorien finns en nordisk kvinnolitteraturhistoria fångad i fem tjocka band. Två konkreta och symboliska händelser som reser ödesmättade frågor. Vad har hänt under trettio års forskning? Hur ska vi gå vidare efter den feministiska rekonstruktionen av litteraturhistorien?

Den feministiska forskningen befinner sig i ett brytningsskede, så långt är klart. Symtomatiskt talades det välvilligt om öppenhet, delade rum, rörelser och stafettpinnar. Stämningen är trivsam och man skrattar ofta. Man skulle faktiskt kunna tro att de senaste årens interna splittring aldrig existerat.

Först i slutet väcktes något som liknade en diskussion om feminismens förhållande till genusbegreppet. Frågan restes av Claudia Lindén, Anna Nordenstam och Maria Karlsson – den “nya generationens feministiska forskare” som intagit scenen. Medvetet har de tre valt att använda kön istället för genus i sin forskning. Det är helt i linje med den senaste tidens kritik av genusbegreppets avpolitiserande verkan i samband med dess etablering innanför och utanför akademin. Någon påtalar genus ändå viktiga betydelse för queerperspektivet. Kan man inte säga att feminismen är mer preskriptiv, medan genusforskningen är mer deskriptiv, föreslår en försiktig röst från de bakre bänkarna. För första gången hörs upprörda mummel i salen. Alla är ense om att feminismen behövs för att behålla den kritiska dimensionen. Toril Moi föreslår en pragmatisk lösning där feminism, genus, kön, sex, osv får existera sida vid sida bara man redovisar vad man menar med begreppen. Ett av de förslag som andades någon slags fräschör den här dagen.

Jag gick på seminarium för att höra vad expertisen ansåg om den feministiska litteraturforskningens framtid. Kanske var det den gustavianska inredningen med de infernaliskt obekväma stoppade bänkarna i kombination med den högtidliga avtackningen som gav hela tillställningen en prägel av släktträff där det viktiga är att man håller sams. Kanske berodde den loja stämningen på de tunga frågorna vars eventuella lösning hägrar någonstans i en okänd framtid. Kvinnolitteraturen är ett möblerat rum där vi kan sätta oss var vi vill, säger Ann-Marie Mai från Danmark. Man ska för den skull inte ta för givet att det är högt i tak.

Viktoria Jäderling
Dagens Nyheter , 12/6-2001