Maria Küchen _ De försvunnas namn

Albert Bonniers förlag

Marie Silkeberg har sagt om 90-talsdiktarna att deras sammanlänkande tema är döden. Maria Küchen hann ge ut tre diktsamlingar under 90-talet – hon debuterade 1989 – och kommer nu med en femte som heter De försvunnas namn. Det är en otvetydigt existentiell diktsamling, som med Silkebergs ord handlar mer om “hur ska jag leva” än “hur ska jag skriva” (80-talspoesins stora fråga).

Maria Küchen har alltid haft en kompromisslös inställning till poesin som mer handlar om liv än skrivande. “Hon skriver hos gudarna och bränner varje ord, tills språket pålitligt förstörts – att leva skyddad är fusk. Att höra klanger i askan är vad vi kan”, står det i den nya samlingen. Det handlar om att via poesin vägra underordna sig språket, namngivandet som tvångsfyller oss med innebörd, minnen och riktning. Samtidigt misstänker man det livsnödvändiga: “Reglerna som ger oss kontinuitet / står i en immateriell bok av gener och minnen.”

Det existentiella temat vecklas ut i dikterna med en konsekvens som är slående och jag tycker mig se det hela landa i ett både-och-tillstånd, som känns typiskt för Küchen. Den sekulariserade lagbundna människokroppen (“lyckan sitter i låret”) döljer en mystik, ett litet hjärta som varken kan benämnas eller tystas. Mot betvingande minnen och sinnenas bestämningar ställs en längtan efter försvinnandet, ett översinnligt icke-vara som går åt det mystiska. Man anar ett och annat psykoanalytiskt motiv häri. Inte minst i insikten om att livet förutsätter (den faderliga) lagen, förutan vilken vi är utlämnade åt (det moderliga) mörkret – dit vi alltid längtar.

Det är en ytterst ensam röst – både hopplös och trolös – som talar genom dikterna. Inte alltför originellt och en smula monotont, men ändå övertygande. Men de två citat som inleder diktsamlingen antyder en försoning: “Är det överhuvudtaget möjligt att fråga om livet har en mening?”, frågar Ebba Sörbom. “Där till och med det poetiska ordet misslyckas, där ska musik uppstå”, svarar Slavoj Zizek.

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 30/3-2001