Michel Faber _ Under skinnet

Översättning Einar Heckscher
Wahlström & Widstrand

Första kapitlet av Under skinnet bär thrillergenrens väl beprövade spänningselement. En kvinna som heter Isserley åker runt i de skotska högländerna i en Toyota på jakt efter biffiga liftare av manligt kön. Hon tar upp en lämplig kandidat, konverserar en smula och putar med de perfekta brösten. Snart börjar hon andas tungt, hennes hand rör sig mot en spak och luften laddas till bristningsgränsen av erotisk spänning. Plötsligt skjuts två kanyler upp ur passagerarsätet och in i liftarens vardera skinkor, en drog injiceras som förvandlar den lätt upphetsade men intet ont anande mannen till degig kroppsmassa. När den medvetslöse iklätts en lockig peruk, solglasögon och en anorak, bär det av till “farmen”.

Författaren Michel Faber får förlåta om denna upptakt får läsaren att associera till en tv-thriller på kanal fem. Man anar ruggiga perversioner, ritualmord och någons mörka förflutna. Vilket i och för sig visar sig stämma, fast inte på det vanliga sättet. Fabers kritikerhyllade debutroman – han har tidigare kommit ut med novellsamlingen Some rain must fall – växer sig till något mycket rikare än så.

Det dröjer innan man förstår att det faktiskt är en sf-roman man läser. Nästan omärkligt skjuts de främmande elementen in i berättelsen och vänder sakta upp och ner på det välbekanta. En tredjedel in i boken är jag djupt förbryllad och frågorna, som man säger, hopar sig: Varför bär Isserley så tjocka glasögon? Varför har hon ryggsmärtor och ärr över hela kroppen?

“Farmen”, där liftarna lämnas av, visar sig dölja en underjordisk verksamhet – en typ av industri vi väl känner igen – som styrs av det despotiska Vessföretaget. Isserley utför sitt arbete – att fånga in “vodslar” – med största noggrannhet, av rädsla för att föras tillbaka till “Nya Områdena”, en slavtillvaro på en främmande planet befolkad av varelser som har päls och går på fyra ben men likväl kallar sig människor. För det har hon genomgått grava kroppsliga stympningar, ett offer som tvingar henne att vaka över minsta kroppsrörelse, allt för att likna det tvåbenta lägre släkte vars hanar hon lockar in i sin bil.

En samhällssatir i George Orwells anda mejslas fram, effektiv och ändamålsenlig med sina groteskerier och fysiska närgångenhet. Men argumenten har vi hört förut och drabbar inte på långt när så mycket som den gotiska skräckstämningen – lyrisk, grubblande och mörk – som är mer filosofisk än retoriskt vass, och siktar mer mot en djupgående civilisationskritik än träffande satir. Faber utvinner många kritiska poänger ur den dubbelseende Isserley: hon är främmande för läsaren, men i sin vanställdhet också främmande för sin art. Hon är protagonisten vars handlingar man stundtals förfasas över, men också den man otvetydigt identifierar sig med. Med henne blir gränserna mellan levande varelser både tydliga och otydliga. Mest fastnar jag dock för skildringarna av Isserley i sin Toyota: alla bilköer, omkörningar, inbromsningar och smärtan som hugger i ryggen. Ytterst handlar det kanske om kroppens egna gränser, om bilens gränser och vägens.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten,  24/4-2001