Nina Solomin _ Ok, amen. Om kärlek och fientlighet i chassidernas New York

Wahlström & Widstrand

Vad är det som får en svensk icke-religiös judinna att under ett års tid gång på gång kränga på sig en traditionell chassidisk dräkt, umgås med chassider som i längden inte accepterar mindre än att hon blir religiös, följa rigida judisk-ortodoxa koder och regler som oftast strider mot hennes egna övertygelser om hur hon ska leva sitt liv? Nyfikenhet? Javisst. Chassidismen tycks ha ett särskilt hemligt skimmer över sig, inte bara för sin omtalade slutenhet, utan även för sin ursprungliga koppling till den judiska mystiken. Ett intresse för det egna judiska ursprunget? Nina Solomins mamma föddes i Polen under 1930-talet och en stor del av släkten mördades under Förintelsen. I det chassidiska kollektivet mitt i det hyperurbana New York såg Solomin något ålderdomligt, en rekonstruktion av moderns judiska östeuropa vars rötter till stora delar rycktes upp under andra världskriget.

Inte desto mindre har jag hela tiden känslan av en olöst gåta när jag läser Solomins bok Ok, amen, som främst skildrar en grupp så kallade Satmarchassider i stadsdelen Williamsburg i New York. Namnet Satmar är taget från en ungersk ort där den andlige ledaren Yoel Teitelbaum ledde en församling före andra världskriget. Efter kriget begav sig denne rebbe till Nordamerika där han tillsammans med andra judiska flyktingar byggde upp den ortodoxa Satmardynastin, en egen samhällsstruktur med skolor, kommunikationsnät, sociala skyddsnät, synagogor och butiker. En chassidisk gemenskap utformad för minsta möjliga kontakt med den icke-religiösa omvärlden. Med utgångspunkt i några ortodoxa judars liv och öden i New York ger Solomin en panorerad bild av chassidismens historia och dess etablering i New York efter andra världskriget. Den viktigaste delen av boken består dock av både allvarliga och anekdotiska beskrivningar av chassidernas vardagsliv samt ingående skildringar av det judiska årets centrala högtider.

Solomin har en central roll i skildringen både som privatperson och hobbyantropolog. Ok, amen bildar en lite ranglig bro mellan ett vagt uttalat identitetsprojekt och en vilja att undersöka de sociala och psykologiska mekanismerna bakom den religiösa fundamentalismen. Det här är en bok som väver in sin egen tillkomsthistoria där de många personliga mötena får illustrera klyftor och likheter. Man får följa hur Solomin sakta forcerar de kompakta murarna som i själva verket är dubbla; den rigida könssegregeringen hindrar henne att komma lika nära männen som kvinnorna. Men hon lyckas möta alla sorter på den religiösa skalan, från de mest fromma till icke-religiösa avhoppare – däremellan ryms nyreligiösa, med betydligt lägre status, och så kallade “bums”, de som dristar sig till att klippa det yviga skägget och tinninglockarna (traditionella fromhetsmarkörer hos chassiderna) och inte drar sig för att gå in på en bar. Intervjun med den sekulariserade chassiden Sam är för övrigt en av bokens mer intressanta.

När chassiden åker bil genom New Yorks gator kan han tvinga sina barn att blunda för att de ska slippa konfronteras med stadens ogudfruktiga lockelser. Chassiden som mitt i metropolen spankulerar omkring i traditionell polsk 1700-talsdräkt utgör en fascinerande kontrastbild, men den är också något av en kliché. Kanske är motsättningen sekulär-ortodox det mest stereotypa sättet att betrakta chassiderna på. Solomins uttalade ambition är att ta sig bortom schablonföreställningarna, vilket måste vara helt grundläggande i den här typen av bok. Samtidigt funderar jag på varför mitt intresse aldrig helt väcks till liv under läsningens gång. Jag undrar om det beror på att det privata projektet tar över i texten, samtidigt som Solomin aldrig riktigt sätter sin egen person under lupp. Hon finns hela tiden närvarande som en lite irriterande reflektion i chassidernas berättelser. Det ligger delvis i metodens begränsningar; det blir ofta slagsida på temat hur chassiderna förhåller sig till Solomin som icke-religiös infiltratör. Denna fixering skulle kunna förklara varför Solomin ofta tycker sig få “inövade svar” i sina intervjuer. “Det är som att svaren på alla invändningar mot den religiösa livstilen är en utantill-läxa som alla lärt sig samma version av.” Kanske har chassidernas svar en tendens att endast återspegla allas vår sekulära utantill-läxa av invändningar.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 5/4-2001