Nina Sadur _ Lustgården

Översättning Janina Orlov
Norstedts

“Ingen ser världen just så som jag gör, och det måste jag skriva om – så troget och tydligt som möjligt”, har den ryska författarinnan Nina Sadur sagt. Världen enligt Sadur har idag belysts i flera dramer, novellsamlingar och romaner vars magiska och groteska vildsinthet gjort henne berömd som den nutida ryska författare som tagit upp tråden efter Gogol. Mest känd är hon för dramatiken som har översatts till flera språk, inklusive svenska, och hör till standardreportoaren på de ryska teatrarna. Tack vare Norstedts och finska Söderströms förlags utmärkta serie för ny rysk litteratur, finns nu för första gången möjlighet att läsa hennes prosa i svensk språkdräkt med romanen Lustgården.

Eller förresten, en roman? Är det inte snarare en tvåhundratrettio sidor lång dikt? Eller ett teatermanus, utan scenanvisningar, i tre akter? En musikal… Jag bestämmer mig för att det definitivt är en roman, men inte förrän jag har läst den två gånger. Jag tänker på Gogol, men också Majakovskij, Beckett och Sara Lidman. Det är ett material som spretar och egentligen inte liknar något annat. Lustgården är en apokalyptisk saga och en undersökning av mänskligt begär i våldsam kombination. Första läsningen överskuggas nästan helt av mitt eget begär efter en narrativ logik. Någon sådan existerar förstås inte. Snart framträder berättelsen mer som ett nät av symboler och varierade situationer än av individer i en logisk händelsekedja.

Med ett maner som i brist på bättre kan kallas postmodernistiskt låter Sadur sina gestalter byta positioner och skepnader i berättelsen. Det är som om huvudkaraktärerna Anna, Aljosja och Dima materialiseras i olika extrema känslotillstånd och uppträder som statister i textens intrikata spel med begärets symboler. Samtidigt är de absolut inte avskalade sin individualitet, utan berättelsen filtreras genom deras psykotiska, onyktra och halvnyktra medvetanden. Den här lömska sammanblandningen av inre och yttre verklighet – den ständigt flytande gränsen mellan psykologisk realism och litterär fantastik – är minst sagt utmanande för den prudentliga läsaren. Otåliga göre sig icke besvär.

Stilen gör förstås också sitt till. Den framkallas i myllret av bibliska allusioner, absurda skeenden och inre monologer. Sagornas och myternas rasande natur varvas med en rysk potatisvardag. Snön yr konstant och från lustgården skymtar ett ensamt löv som singlar ner utanför fönstret på sjuttonde våningen i förorten Beljajevo. Paradiset tycks långt borta. Det mytiska begäret som gäckar och förtär inramas av en förvirrande postsovjetisk verklighet där människorna förlorat kontrollen över sina liv. Vilsna människor som värmer händerna över en brasa vid Gogolstatyn i mitten av Moskva vittnar om en kollaps som slagit mot de svagaste. Men Sadur låter ingenting vara entydigt. I slutscenerna sätter grönskimrande dreglande odjur klorna i den alkoholiserade Aljosjas bröstkorg: “De bände upp den helt. Och en vitskummande lustgård flödade ut ur hans bröst, ursinnig, triumferande och bubblande sköljde lustgården i hans bröst över hela världen och alla i världen dog.” Och det här är faktiskt bland det märkligaste jag läst.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 28/4-2001