Norberto Bobbio _ Rättigheternas epok

Översättning William Fovet
Daidalos

Mitt i ett laddat föredrag om mänskliga rättigheter vid Accademia dei Lincei år 1991 seglar följande melankoliska ord upp till ytan: ”Det är lite grand som sinnestämningen hos gamlingen som jag känner mycket väl: för vilken det förflutna är allt och framtiden ingenting.”

Orden kommer från den italienske rättsfilosofen och vänsterliberalen Norberto Bobbio (f.1909), vars viktigaste texter om mänskliga rättigheter nu finns på svenska med titeln Rättigheternas epok. Den innehåller en dykning ner i de mest grundläggande frågorna om mänsklig rätt. Med dagens överhängande oroligheter blir den en märklig läsning, som att läsa en felaktigt ljus profetia efter katastrofen. Hur ska världen räddas? Kan den räddas? Norberto Bobbio tornar fram som en mild, men farbroderligt varnande framstegsoptimist: Hur mångtydig, mörk och brutal historien än verkar bär den på beviset om mänsklighetens framsteg. Världen kan visst räddas, men vägen mot demokrati och fred har bara börjat.

Norberto Bobbio var sedan decennier ett väletablerat namn på den italienska politiska och intellektuella scenen när han som åttiofemåring skrev den nätta bästsäljaren Destra e sinistra – på svenska Vänster och höger – i vilken han pedagogiskt argumenterar för att de politiska riktningarna höger och vänster ingalunda förvandlats till två tomma begrepp. Den lilla skriften sålde över 200 000 ex och orsakade enorm debatt i Italien. Två år senare tystnade Norberto Bobbio mitt under hemlandets politiska kollaps, för att återkomma med en bok om ålderdomen, De Senectute, i vilken han förklarade sig helt enkelt vara trött och ur takt med sin tid.

Kanske är det delvis därför som jag luras att läsa Rättigheternas epok – i vilken en av texterna går tillbaka ända till 1950-talet – som om författaren står med ryggen mot framtiden, förvisso med handen lyft i en vänlig och uppmuntrande vinkning. Det mest slående med dessa essäer är hur hemtamt och tillitsfullt Norberto Bobbio vandrar omkring i det europeiska intellektuella idégodset. Det vill säga den upplysningshumanistiska, demokratiska, socialliberala delen av denna tradition. Intelligent och sympatiskt? Jovisst. Banbrytande och utmanande? Nej.

Rättigheternas epok består av tre delar: den första ägnar sig åt de mänskliga rättigheterna i deras historiska och nutida existens; den andra spårar de mänskliga rätttigheterna i den franska revolutionen och den tredje behandlar debatten kring dödsstraffet. Delarna hör sedan ihop i en mer hoppfull än logisk beviskedja om det godas seger. Med Immanuel Kants ord handlar det om att lita på att människan, detta krokiga trädstycke, i det långa loppet ska rätas genom ”rätta begrepp”, ”den stora erfarenheten” och ”den goda viljan”.

Det är svårt att veta hur mycket av Kants ord som också är Bobbios, men jag lutar åt att innebörden för Bobbio är ett slags moralisk och akut pepping. Det gäller att så snart som möjligt påbörja arbetet med att överbrygga den svindlande avgrunden mellan döda bokstäver i en deklaration och en nedslående praktisk verklighet. Men det handlar också om en förebådande hållning: apokalyptiska världsföreställningar – en historiesyn som Kant kallade terroristisk – är hopplöst självuppfyllande. Bobbio väljer sålunda att blunda med ena ögat för att fokusera det långsamma historieförloppet, där man kan se de mänskliga rättigheterna i en universaliseringsprocess som pågått i sekler och som fått en särskild knuff sedan andra världskriget – ”kalla denna idé ambitiös eller sublim eller bara tröstande eller naivt förtröstansfull”, skriver han.

Som ett ledmotiv återkommer Bobbio gång på gång till den historiska relativismen. Naturrättsfilosofen Thomas Hobbes kände bara till en rättighet: den till liv. Sedan dess har förteckningen över rättigheter modifierats och blivit längre i takt med den tekniska, vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen. Den i 1789 års deklaration så heliga äganderätten har såsmåningom slopats till förmån för sociala rättigheter. De från början medborgerliga nationella rättigheterna har genomgått en universaliseringsprocess och blivit mänskliga internationella rättigheter. Man kan också se en historisk rörelse från det abstrakta subjektet människa till den specificerade frågan om vilket subjekt? vilken människa? vems frihet? vems rätt? Frågor som kommer att få en oanad innebörd i framtidens genbiologiska och ekologiska verklighet.

Några av de äldre texterna bjuder på en del förbipasserade poänger: Essän ”Om grundvalen för de mänskliga rättigheterna” från 1964 visar en progressiv Bobbio i färd med att ta ställning i en klassisk kunskapsteoretisk konflikt. En teoretisk käpphäst när man ska tillämpa de mänskliga rättigheterna har varit den etiska rationalismens och naturrättsfilosofins älsklingsidé om den absoluta grunden. För Kant var frihet den enda oomstridda rättigheten. Men vad är frihet? Vad är mänsklig fullkomning? Svaren är baserade på värdetermer som människor är och förblir oeniga om.

Det viktiga idag, menar Bobbio, är inte längre att finna den absoluta grunden för de mänskliga rättigheterna – uppgiften består i att finna de vid varje tillfälle möjliga grunderna. Sedan andra världskriget då de flesta regeringar proklamerat en allmän deklaration om de mänskliga rättigheterna har grundvalsproblemet – som sysselsatt filosofer i sekler – förlorat sin betydelse. I dagens läge borde det således handla om att på tvärvetenskaplig väg skydda de mänskliga rättigheterna, inte rättfärdiga dem. Vilket är ett politiskt problem, snarare än filosofiskt. Filosofen är inte längre ensam, skriver Bobbio vackert och ställer samtidigt den monumentala, europeiska filosofins kris i blixtbelysning.

Ändå ger boken som helhet ett intryck av att de sköna, goda och europeiska idéerna är lika sköna och goda som de alltid har varit. Trots den ensamme filosofens förespråkade kollaps tornar han fram i Bobbios gestalt. Hans rättvisepatos klingar lite gammelmansaktigt. Vilket ju inte på något sätt är konstigt. Texterna visar tydligt Bobbios klassiska bildningsskola: Det är Hobbes, Kant, Rousseau, Hegel, Locke och Mill som han samtalar med, samtidigt som han försöker sätta ner foten i den kaotiska, mångtydiga och moderna verkligheten. Därav det kluvna anslaget, därav kombinationen av darrig optimism och varnande profetior.

Särskilt tydligt blir det när Bobbio beskriver Kants tunna skrift Den eviga freden som skrevs 1795 efter franska revolutionen och vars radikalism på senare tid uppmärksammats på flera håll. I den utvecklade Kant idén om en kosmopolitisk rätt, genom vilken individen inte bara hade rättigheter som individer i en enskild stat, utan också som medborgare i världen. Kant ger en bild av hela världen som en cosmopolis, en världsstad med en universell rättsordning där den egentliga rätten är den mellan världsmedborgare och inte mellan stater. Bobbio menar att den internationella rätten kan ses som en radikalt ny fas i historien som speglar Kants kosmopolitiska vision.

Det är en vacker tanke som de flesta skulle vara redo att kämpa vidare för. Problemet är att det mynnar ut i en universaliserande människosyn och problemet med universella idéer – hur villiga vi än är att skriva under på dem – är att de tenderar att dölja faktiska skillnader, vilket inte minst postkoloniala teoretiker uppmärksammat. I frågan om muslimska flickor ska få bära slöja i skolan har man sålunda inte mycket hjälp av Bobbio. Det hela mynnar ut i en lite sorglig paradox: Bobbios form är och förblir filosofisk, hur intensivt den än talar för en tvärvetenskaplig praktik.

Viktoria Jäderling
Arena, nr 6, december 2001