Anna Nordenstam _ Begynnelser. Litteraturforskningens pionjärkvinnor 1850-1930

Symposion

I somras var jag på ett seminarium om nordisk kvinnolitteraturhistoria på Svenska akademin i Stockholm. Flera av nordens ledande feministiska litteraturforskare samtalade under en dag om vad som hänt under trettio år av kvinnoforskning. En gedigen nordisk litteraturhistoria skriven av kvinnor om kvinnor finns idag tillgänglig i sex tunga band. Ändå cirkulerade flera tal kring ett och samma gäckande tema: att vara kvinna och rätten att tala.

Det man vittnade om var att det krävs rum – både bokstavligt och bildligt – för att kunna tala och skriva, och detta rum måste för kvinnorna ständigt erövras. Det vet vi idag när kvinnan haft tillträde till högre studier i drygt 120 år, men forfarande innehar mindre än tio procent av tjänsterna i den heirarkiska toppen.

Den norska litteraturforskaren Toril Moi från Duke university förklarade möjligtvis en del av historien bakom de 10 procenten: Goethes Faust har alltid varit utnämnd till den manliga modernitetsmyten. Den utkom ett år efter en annan roman: Mme de Staëls Corinne. I Goethes modernitet fanns ingen plats för kvinnorna: om Faust är den manliga modernitetsmyten, så är Corinne den kvinnliga, menade Moi.

Corinnes modernitet berättar om en splittring mellan offentligt och privat som inträffar vid den franska revolutionen. Denna splittring ställer på sin spets en konflikt mellan “mänsklighet” och “kvinnlighet”. Enda sättet för kvinnor att ta plats i det offentliga rummet är nämligen att göra sig fri från sitt kön. Corinnes dilemma är således hur hon ska bli en människa, utan att fråntas sitt kvinnokön – utan att bli en abstraktion. Därför är Corinne en modern roman: för att den ställer samma frågor som Simone de Beauvoir gjorde i Det andra könet. Kvinnans rätt till det offentliga rummet är ett centralt tema genom hela kvinnolitteraturhistorien – och ett anatema i den så kallade västerländska litterära kanon. Kvinnornas historia träder fram i den icke-offentliga världen, så också inom litteraturhistorien.

“Allt, som vunnits, står ständigt på nytt på spel”, skriver Hilma Borelius, Sveriges första kvinnliga doktor i litteraturhistoria, i ett brev till sin väninna Lydia Wahlström. Året är 1910 och Borelius upplever att hennes avhandling om Geijer tigits ihjäl. Hon är 41 år och docent, men har som kvinna ingen rätt till de akademiska tjänsterna. Alltså bedriver hon sin forskning i hemmet. Senare ska hon också motarbetas av Fredrik Böök, när hon söker ett docentstipendium. Bööks argument är att Borelius är för gammal för att bli ett forskarämne. Andemeningen förstår man: ingen mening att slösa pengar på en kvinna som inte kan bli professor.

Om denna kvinnliga modernitet berättar Anna Nordenstam i sin doktorsavhandling Begynnelser – Litteraturforskningens pionjärkvinnor 1850-1930 som lagts fram i höst vid Göteborgs universitet. Det är en litteratursociologisk studie, med idé- och lärdomshistoriska inslag, om två historiska “begynnelser”, som Nordenstam kallar dem. Hennes studie är en synliggörandets historia som vill visa hur det såg ut när kvinnorna började skriva om litteratur och äntrade den litterära offentlighetens rum, eller med bourdieuska termer: det litterära fältet. En metalitteraturhistoria med andra ord, där lika stor hänsyn tagits till det som skedde i den offentliga som den privata sfären.

Med “begynnelser” avser Nordenstam dels två historiska steg i den svenska litteraturhistorien och dels en polemik mot rådande historiesyn i kvinnoforskningen, där man främst betonat det förra sekelskiftets feministiska våg och sextiotalets dito. Nordenstam vill alltså rikta blicken mot två andra historiska skeden.

Den första “begynnelsen” inträffar under slutet av 1850-talet då det första numret av Tidskriften för hemmet, tillegnad den Svenska Qvinnan utkom. Rosalie Olivecrona och Sophie Leijonhufvud låg bakom tidskriften som var den första att vända sig till kvinnor, ha intellektuella anspråk och lyfta fram kvinnornas historia. Tidskriften blev väldigt populär och fick snabbt en nationell spridning bland borgerskapets kvinnor. Den innehöll en seriösare form av litteraturförmedling, förströelselitteratur i allmänhet och franska “orimliga” romaner i synnerhet var därmed bannlysta. Den fack- och skönlitteratur som presenterades skulle ha en didaktisk-moralisk roll i klassisk borgerlig upplysningsanda. Men här bedrevs även en form av litteraturforskning utanför det akademiska fältet, bland annat skrev redaktörerna en Sveriges första kvinnolitteraturhistoria som publicerades 1873 och 1893. Nordenstam menar därför att tidskriften spelar en central roll i den feministiska litteraturforskningens förhistoria.

I efterhand framstår Tidsskrift för hemmet som en feministisk tankesmedja som illustrerar ambivalensen, men också uppfinningsrikedomen i den liberala feminismens ideologi. Särskilt skojig är Nordenstams orientering i Olivecronas och Leijonhufvuds brevväxling, där såväl biologistiska som konstruktivistiska ståndpunkter vädras fritt, som visar hur tidens vaknande kvinnorörelse var kluven i två osande åsiktsläger: likhet eller särart. Argumenten mellan lägren skulle komma att vässas och tonen skärpas runt sekelskiftet. Likaså skulle stämningen mellan könen ta sig råare uttryck. Professionaliseringen av historievetenskaperna – som noga drog upp sitt revir mot amatörforskningen – skulle kuriöst nog sammanfalla med krav på skarpare åtskillnad mellan könen. Det är också då som Hilma Borelius gör sitt intåg i akademin.

Borelius är Nordenstams andra begynnelse. På sätt och vis framstår det som en helt annan, mycket ensammare och sorgligare berättelse. Varför? Tidskrift för hemmet går som en dans. I jämförelse blir den något av en mysig framgångssaga kryddad med lekfulla litterära strategier som uppfinns i mötet med den manliga offentligheten – tuffast är Leijonhufvuds pseudonym Herr K, som hon hemlighöll inte bara för allmänheten, utan även för sin redaktörssyster i flera år. Men vad händer med Hilma Borelius? Det är här Corinnes modernitet visar sitt ansikte. I det akademiska fältet blir kvinnan ensam och könlös, en “stjärna utan stjärnbild”, som Anna Williams skrivit. Innanför de akademiska murarna ägnar sig Borelius åt manliga författare i den litteraturhistoriska mittfåran. Det är dock utanför denna snäva offentligheten, i det “kvinnokulturella fältet”, som Borelius kommer att bli ett namn och bedriva könsmedveten forskning.

Det finns en i sammanhanget tragisk ironi i att de tre manliga teoretiker som Nordenstam använder – Bourdieu, Habermas och Fleck – för att synliggöra en kvinnosfär, samtidigt kritiseras för att vara könsblinda. Men teorierna används framförallt för att bekräfta ett antal utgångspunkter än ge form åt ett resonemang. Nordenstam är en försiktig forskare och de två begynnelserna får inte i någon tillfredställande grad bilda grund för analys.

Nordenstams insats är istället att hon lyfter fram två historiska händelser som klart belyser den kvinnliga modernitetens dilemma. Det är svårt att värja sig från avhandlingens tysta men talande anspråk att det kvinnokulturella fältet – där kvinnor från början bedrev forskning i en utomakademisk privatsfär – har samma värde som den forskning som bedrevs i en inomakademisk manlig offentlighet.

Det ska dröja till slutet av sextiotalet innan vi får professionella forskare som skriver kvinnohistoria i Sverige, i det som kallats “second wave feminism”. Men det är en annan begynnelse.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 17/1-2002