Joyce Carol Oates _ Blonde

Översättning Ulla Danielsson
Albert Bonniers Förlag

Det är en ganska säregen händelse att den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates har skrivit en roman om Marilyn Monroe som är lika tjock som Susan Faludis alla böcker tillsammans. Boken heter Blonde och den svenska utgåvan är 862 sidor lång. Med en sällan skådad ordström tar sig den intellektuella författarinnan innanför skinnet på det amerikanska nervvraket, Hollywoodrovet och den gräddblonda 50-talspinuppan Marilyn Monroe. Det är dock Norma Jean som åsyftas, Marilyn Monroe är blott en rollfigur.

Det ska till en författare med en del kulturellt kapital för att ge ett dylikt romanprojekt trovärdighet. Icke desto mindre är det logiskt att Oates väljer att litterärt gestalta Norma Jean Bakers levnadsöde, här finns ju ett ändlöst råmaterial av maktkorrumption, våld, sex, könspolitik och vit underklass – romanmotiv som varit ständigt återkommande i Oates författarskap.

Men samtidigt, är det inte något djupt klichéartat att utgångspunkten för Oates snilleblixt var ett foto hon råkade se för några år sedan på den leende, mörkblonda Norma Jean – den unga kvinnan innan hon blev uppäten av konsumentprodukten Marilyn Monroe?

“Norma Jean” har väl genom åren blivit en nödvändig del av myten Marilyn Monroe. Hon är produkten som det står “äkta vara” på, som gör konsumentens sorg till äkta sorg.

Oates svar måste bli att hon inte är intresserad av de historiska personerna som sådana. “Blonde är ett radikalt koncentrerat ’liv’ i skönlitterär form”, skriver hon i ett förord som varnar för att läsa boken biografiskt. Följaktligen skildras ett symboliskt urval av fosterhem, aborter, filmer, älskare, självmordsförsök och drogproblem. Norma Jean blir delvis en universell figur och genom henne tar Oates ett helhetsgrepp om det amerikanska samhället.

Ändå ger romanen en överdådig och mångfacetterad bild av en förra seklets mest omskrivna skådespelerskor. Lika mästerlig är Oates när hon avslöjar Hollywoods maktmän, som när hon skildrar Norma Jeans psykiska utveckling, där den psykiskt sjuka modern och den okände fadern är två ständiga följeslagare. Filmen blir ett sätt för Norma Jean att bringa föräldrarna till liv, först som åskådare i biosalongens mörker och sedan som skådespelerska, där hon själv träder in i bilden. Lite tillspetsat kan man säga att Norma Jeans fantasi och inlevelsekonst först är hennes räddning i en kaotisk och otrygg tillvaro, sedan nyckeln till hennes genialitet och slutligen hennes undergång.

Samtidigt är manssamhället den strukturella förutsättningen och den direkta orsaken till Norma Jeans undergång. Blonde är en svidande uppgörelse med det amerikanska patriarkatet under femtio- och sextiotalen. Romanen vimlar av män – producenter, agenter, pinuppfotografer, talangjägare och skådespelare. Tre av Monroes älskare, Joe DiMaggio, Arthur Miller och John F Kennedy, träder fram som en slags manliga arketyper ironiskt titulerade Den före detta idrottsmannen, Dramatikern och Presidenten. Nationalhjälten och basebollspelaren DiMaggio framställs som en korkad och konservativ macho, medan Arthur Miller är en av de få som skildras inkännande och sympatiskt (vid sidan av Marlon Brando), även om han är en patetisk figur som hela tiden avslöjar sig genom sin upphöjda självförståelse.

Den i särklass mest obehagliga personen är dock Presidenten. Jag vill minnas att Oates har gjort det förut, det vill säga målat upp en inte alltför smickrande bild av en demokratpolitiker i romanen Vad jag levde för (1996). Men den tidigare romanens Corky Corcoran är bara en lightversion av den hänsynslösa, potensfixerade och slyngelaktiga charmören Kennedy. I en av Blondes mest laddade och traumatiska scener ligger Kennedy naken på en säng i en sjaskig presidentsvit med Norma Jeans huvud mellan sina ben, samtidigt som han i telefonen försvarar den amerikanska nationen mot kommunismen och Fidel Castro. En politisk scen “genomsyrad av sex”, där rollfiguren Marilyn Monroe inställer sig i samhällets tjänst. Det är en ganska så helvetisk metafor för den oheliga alliansen mellan Hollywood och det vita husets makthavare.

Oates litterära metod att bygga upp berättelse och karaktärer genom en mängd röster – både anonyma och identifierbara, från olika vinklar och avstånd – är effektfull men känns inte helt genomarbetad. Hon recyclar motiv, metaforer och citat på ett sätt som får materialet att verka oredigerat, vilket förstärks av att den svenska översättningen bitvis är nedlusad av korrekturfel. Ändå är det omöjligt att värja sig för ett innehåll som är så febrigt och omåttligt.

Oates har en särpräglad, liksom solkig stil – både hårdkokt och poetisk – som oftast inte kommer till sin rätt i enskilda stycken. Ibland tror man sig läsa en kioskroman, men det är ju också det som är poängen! Det är Oates sätt att visa hur klichéartade människornas självbilder är. Sammanblandningen av filmiska schabloner och psykologisk/samhällelig avgrund gör läsningen mardrömslik. Monroes liv blir en helvetisk tripp, där allas vår kärleksgudinna närsomhelst kan förvandlas till ett råttliknande missfoster.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 3/10-2001