OEI nr 6 2001

“Work your ass off to change language & dont ever get famous”, står det på baksidan av det senaste numret av poesitidskriften OEI. Imperativet är saxat ur poeten Bernadette Meyers verk “Experiment” som publicerades första gången 1978 i tidskriften L=A=N=G=U=A=G=E. I OEI görs en historiserande rörelse tillbaka till 1970-talets poetiska scen i USA för att en gång för alla undersöka fenomenet languagepoetry.

OEI publicerar en ny version av Meyers text som är en källa till allehanda fantasifulla tips för den som vill arbeta arslet av sig: “Konstruera en dikt som om orden vore tredimensionella föremål som kunde flyttas omkring i rummet. Tryck dem på stora kort eller brickor om det behövs”, eller “Få någon att skriva för dig och låstsas att det är du”, eller “Leta rätt på de dikter som du tycker är de sämsta dikter som någonsin skrivits, antingen av dig eller av andra poeter. Studera dem, skriv sedan en dålig dikt”.

Languagepoesin handlar förvisso inte om att skriva dålig dikt (möjligtvis syftar den till att skriva “dålig” dikt), utan att hindra vanans dåliga inflytande och motarbeta de estetiska normer som formas vid de litterära institutionerna; skrivarskolorna, universiteten och de etablerade tidskrifterna.

En av huvudpoängen ligger i att visa expansionen, mångfalden och de infallsrika metoderna i denna rörelse, vilket både illustreras genom ett generöst antal texter av languagepoesins centralgestalter och i två mer övergripande artiklar, Anders Lundbergs och Jesper Olssons samtal med language-grundaren Charles Bernstein (som är något av en husgud för tidskriften) och ett långt avsnitt ur Bob Perelmans bok The Marginalization of Poetry (1996).

Lite trist är det att numret nästan enbart består av översatta icke-nyskrivna texter, med undantag för poesi av Marie Silkeberg, Jörgen Gassilewski och Malte Persson. Ur den synvinkeln känns de tidigare numren piggare. Samtidigt är Language-numret en fördjupning av det sorts poesisamtal som OEI startade 1999 och kan läsas i ljuset av en högaktuell debatt om poesiskrivande och estetiska normer, om skrivarskolornas eventuella konformitet och om könets inverkan. “Varför håller inte kvinnor på med språkorienterad poesi?”, frågar Rae Armantrout och svarar med frågan “Varför håller inte fler män på med språkorienterat skrivande?” Inte sällan är generaliseringar ett utslag av vanans dåliga inflytande.

Samtidigt gör frågan om vad som är institutionaliserad poesi sig påmind. Bernstein och gänget har blivit kanoniserade. Avantgardet brukar som bekant bli klassiker. Det gäller även för OEI. Pekar inte minst omslagets långt drivna minimalism på detta? Vulgärt och pråligt breder vitheten ut sig, som en annan falsk oskuld. Inte det minsta hemligt och anonymt. OEI arbetar arslet av sig och riskerar att bli kända på kuppen.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 21/1-2001