Ord&Bild nr 6 2000

Efter två massiva dubbelnummer avslutade kulturtidskriften Ord & Bild året med ett nätt enkelnummer i oansenlig gul dräkt. Ska man vara lite retrospektiv har tidskriftens år varit sedvanligt tungt med artiklar om alltifrån cybernestetik, till amerikansk femtiotalspoesi, till frågan om varför vi älskar att hata Haider, till nordisk prosa och litteraturkritik.

I det sammanhanget är det nya numret en spännande avvikelse. Det verkar vid en första genombläddring vara en smula anonymt: Europa, identitet, drömmar, samt Lacan och psykosens språkliga struktur. Men så fastnar jag vid konstnären Pär Bromans ”Mikrotomsnitt”: några foton och en utskrift av en kassettinspelad intervju som samtliga balanserar på en tunn linje mellan det frånvarande och det närvarande.

Det är en både sorglig och lustig studie i försvinnande, lämpligt nog placerad som en lucka mellan numrets huvudavdelningar europeisk integration och psykoanalys. För gränsen är väl hårfin mellan drömmar och politik? Mellan problematiken i Manuel Castells europeiska identitet och George Perecs konstruerade barndomsminnen?

Svenska politiker undviker gärna tanken på ett enat Europa. Kanske är det som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi sa i DN häromveckan, att Sveriges fokusering på östutvidgningen är ett sätt att obstruera i integrationsprocessen. Åminstone får det som konsekvens att man slipper ta ställning till vad Sverige egentligen vill med Europa. Med Manuel Castells text om vägen till en gemensam identitet, den tyska utrikesministern Joschka Fischers föredrag om en framtida europeisk federation, och Immanuel Wallersteins text om den nordiska EU-skepsisens dolda rasism, blir Ord & Bilds politiska tema en tydlig provokation och ett memento till svenska politiker och intellektuella – det är helt enkelt dags för det yrvakna ordförandelandet att ta ett mer framsynt och tydligare ideologiskt grepp om EU-frågan. Det finns kanske en poäng med att numret helt saknar svenska EU-kommentatorer. Den frånvaron får liksom en viss tyngd.

I övrigt i tidskriften vars konturer skärps i takt med läsningen, försjunker jag lätt i tanketurerna mellan George Perec och hans analytiker Jean-Bertrand Pontalis från 1971 till 1975. Om Perecs drömmar ”alltför vackra för att vara drömmar”, som ”kom till mig färdigskrivna, med titlar och allt”. Pontalis skriver om sin analysand som drömmer i syfte att kunna återberätta, att fylla tomrummet med ord, snarare än öppna dörren till det omedvetna. Analytikern tycker sig plötsligt stå inför en ”psykisk pseudo-verklighet”, ett ”jag finns inte, alltså tänker jag”. Det är ett motöverföringens vemodiga vittnesmål när Pontalis i Kärlek till begynnelserna berättar om när analysrummet fylldes med Perecs desperata minneskataloger:  ”Och märkligt nog var det i mig som hålet öppnades. Aldrig har jag känt mig så fasansfullt övergiven. Kvarlämnad, utkastad i en rymd som var både öde och strängt inrutad.”

Läs också “Psykoanalytisk dialog”, texten om analysanden som ställde sin analytiker mot väggen och vars publikation i Les Temps Moderne fick Pontalis att lämna redaktionen. Och så 15 sidor kritik såklart. Med mera.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 18/1-2001