Sarah Withrow _ Fladdermussommar

Översättning Ann-Marie Ljungberg
Tiden förlag

Fladdermussommar av den kanadensiska författaren Sarah Withrow är på flera sätt en idealtypisk ungdomsbok. Den handlar om Terence, en helt vanlig, lite ängslig tolvårig pojke, med tunna armar och en alltför platt bröstkorg, som inte får åka på kanotläger med sin bästa kompis Tom, och därmed tvingas spendera ytterligare en sommar i det trista bostadsområdet. Det är ju i den här åldern som en kort sommar på ett mirakulöst sätt kan göra hela skillnaden: någon kommer tillbaka efter lovet flera år äldre, med bredare axlar, en ny röst och en ny blick. Sommaren är en evighet vars utgång är omöjlig att förutspå. Som Terence lakoniskt säger i början av boken: ”Man vet aldrig vem man kommer att tugga grässtrån med på sommaren.”

Han träffar Lucy – hon som tror att hon är en fladdermus och ritar draktatueringar i ansiktet – och Rico, den storväxte killen som annars aldrig ens skulle se åt Terence håll. Tillsammans bildar de en outsidertriad, som inte bara illustrerar envars alldeles speciella känsla av utanförskap i den åldern, utan även hur utanförskapet fungerar som handlingens främsta drivmotor. Lucy blir Terence drivmotor denna sommar. Hon är den klassiska outsidern: trasig, men samtidigt vilt egensinnig som en Pippi Långstrumps mörkare kusin. Hon är en fladdermus och som sådan kan hon navigera genom tillvarons mörka hål, hon kan flyga och hon kan hänga upp och ned. Genom Lucy upptäcker Terence en egen fladdermusdel, en som har fantasi och vågar ta initiativ, men kanske upptäcker han framförallt ett språk för det som han upplever som ”hål” i sitt eget liv, för tillvarons glapp och det inre livets motsägelser. Det här kreativa mörkret är som en snällare variant av Inger Edelfeldts Juliane och jag (1982), där två flickor möts – och finner skydd – i fantasifulla häx- och djävulsritualer.

Det är en intelligent och poetisk berättelse som Withrow har skrivit, för övrigt fint översatt av Ann-Marie Ljungberg. Framförallt är det vågat att ta sig an ett så mångbottnat ämne, giltigt för alla. Kanske är det just därför som jag blir lite besviken att alla hål måste fyllas igen i slutet. Terence är så ohyggligt läraktig och får alla rätt hela tiden; som en det inre livets käcka scout parerar han flinkt alla etiskt och känslomässigt svåra situationer. Han kommer förvisso fram till ett viktigt moraliskt imperativ: han ”tror på att tro” – vilket innebär att han försvarar allas rätt att vara särlingar, som att tro att de är fladdermöss.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 28/3-2001