Stefan Whilde _ Vässandet av klingor

Ord&visor förlag

Stefan Whilde skriver kärleksberättelser med starka erotiska övertoner. Hans andra roman Syskonkärlek, skildrade ett passionerat incestförhållande mellan en syster och en bror. Den innehöll även tvetydigt erotiserade övergrepp. Det är inte helt säkert vilket syfte som ligger bakom – möjligtvis att kittla, förföra och förfära. Whildes romankonst kan vara spekulativ och sensationslysten ungefär som Virginia Andrews, med sin Blomblad för vinden som jag läste i tidiga tonåren – en slags vuxen mjukporrsaga med figurer som är parfymerat mystiska och fullkomligt överspända.

Även Whildes tredje roman, Vässandet av klingor, är en kärlekshistoria mellan två figurer som är helt omöjliga att relatera till. Ta bara detta att romanens huvudpersoner heter Daniel Grim, Jennie Nattstjärna och Paulus Palm. Jennie är ett vackert väsen, ett outgrundligt och naivt naturbarn som fnittrar och jollrar. Samtidigt är hon djurisk och sexuell. Daniel är en intellektuell och skör mansgris vars starka kärlek tar sig uttryck i en pervers blandning av upphöjande och förmynderi. Han sköter både tänkandet och handlandet. Hon bara är – tills hon dör.

Ett problem med texten är den fullkomligt rasande viljan att förmedla stämningar: sagolika, mystiska och barndomsidylliska. Och nyandliga visdomar: om friheten, kvinnan, mannen och åtrån. Man ser knappt skogen för alla förtrollade träd. Här hade det varit bättre att renodla den spännande storyn istället. Stilen driver alltför ofta åt det slagfärdiga, vare sig Whilde är lakoniskt streetsmart eller lyriskt ordberusad. Det tar ett tag innan jag kommer på vad den här slagfärdigheten ibland påminner om: det studentikosa uttrycket med dess blandning av bildad ironi och buskis.

Men, och nu gör jag en kovändning, när läste ni senast en svensk roman som fick er att associera till den klassiska åttiotals-fantasyfilmen Highlander? När läste ni senast en svensk civilisationskritisk new age-thriller? Jag beundrar verkligen Whilde för hans inopportuna förhållningssätt till vissa rådande estetiska normer. Ingen minimalistisk stramhet, inga antydningar, inget inverterat våld. Utan sanningar, ilska, patetik och vildsint fantasi. Och Whilde kan ju skriva. Det hade bara blivit så mycket bättre om han inte varit så generös mot sina egna infall. Om han låtit någon urskiljning råda i materialet.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 23/7-2001