Thorvald Steen _ Konstantinopel

Översättning Staffan Söderblom
Norstedts

Man anar en och en annan god idé bakom den norske författaren Thorvald Steens senaste historiska roman Konstantinopel.
På drygt tvåhundrafemtio sidor ryms en utvecklingsroman, en multikulti-kärlekshistoria, en skildring av religiös fundamentalism och en veritabel odyssé i form av ett korståg. Samtidigt har Steen valt att leka med genren genom diverse anakronismer och en metalitterär diskussion om källor och myter.

Jag tänker att det är en god idé för mycket.

I förstone tycks Steen vara ute i ett specifikt historiskt ärende. Genom sin roman vill han svara på den gåta som Snorre Sturlasson ignorerade i Heimskringla: varför bröt den norske kungen Sigurd, som åkte på pilgrimsresa till Jerusalem och Konstantinopel 1108, sitt löfte att leverera en träflisa från kristuskorset till Olav den heliges grav? Kan verka som en fråga för fanatiska lajvare eller norska medeltidshistoriker. Steen väljer dock att dramatisera gåtan så att den binds samman med allmängiltiga frågor om tolerans och främlingsfientlighet. En god idé, tidlösa poänger utvinns ur det tidsbundna, precis som det ska vara i en historisk roman. Dessvärre får den kristne kungens möten med det pluralistiska Konstantinopel och den muslimska kvinnan Amina aldrig den solida gestaltning som krävs för att man ska tro på dem. När alla dramatiska element hastigt sammanfogats – allting går väldigt fort i den historiska skildringen – står läsaren endast inför en räcka händelser som ska fungera som förklaringar. Sådana gör sig sällan bra i en roman.

Eller är författaren i själva verket inte alls intresserad av att dramatisera det förflutna? Är syftet med det fyrkantiga berättandet en slags verfremdungseffekt som ska få läsaren att fundera på myternas och berättandets kopplingar till politisk manipulation och religiös fundamentalism? Vill Steen, kort sagt, skriva dåligt på ett bra sätt?

Romanens stilistiska utförande kan i stort sett sammanfattas i fyra punkter: 1. Korta meningar (“Hon såg ned. Hon skrattade inte. Såg han fel? Hon såg ned. Han såg hennes kindben. Han såg hennes ögonfransar.”) 2. Frågor (“Var inte han en av männen som några år tidigare hade hjälpt Sigurd skaffa nitnaglar till ett av långskeppen? Vad hade hänt med honom? Var det Gunleik han hette?”) 3. Pastisch (“hon hade flytt i en båt av vattenliljor på himlens flod”). 4. Anakronismer

Om syftet är att göra läsaren alienerad så är det lyckat. Problemet är isåfall att metadiskussionen är så krystad att man i sitt redan alienerade lästillstånd tappar fotfästet. Den goda idéns haveri blir uppenbar när Jorge Luis Borges och Gunnar Ekelöf ramlar in på textscenen som intet ont anande litterära alibin. Steen ägnar sig här åt en typ av storvulen postmodernistisk gestik, vars självmedvetenhet texten inte alls håller för. Paradoxalt nog så hade Konstantinopel alltså vunnit på om författaren ansträngt sig mer för att osynliggöra och mindre för att misstänkliggöra sin egen text. Det är som om varje ambitiös vändning som ska ge texten en ny dimension samtidigt avslöjar ett misslyckat litterärt projekt. Vad återstår? En illa hanterad metadiskussion som kastar ljus på en illa skriven historisk skildring. Eller tvärtom.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 30/5-2001