Tim Burton _ Voodooflickan och andra rysarsagor för vuxna

Översättning Stephen Farran-Lee & Jessika Gedin
Tivoli

År 1984 gjorde en av Disneys animatörer en film på tjugusju minuter som man inte visste vad man skulle göra med. Den hette Frankenweenie och handlade om en pojke som väckte sin döda hund till liv i en källare, som en modern förortsvariant av Frankensteins monster. Animatören var den sedermera framgångsrike filmmakaren Tim Burton, mannen bakom filmsuccéer som Beetlejuice, Batman, Edward Scissorhands, Ed Wood, Nightmare Before Christmas och Sleepy Hollow.

Den tidiga kortfilmen Frankenweenie pekar rakt mot det som kommit att bli Burtons signum: skildringar av outcasts och gotiska halvfreaks som ställs mot normaliteten och kollektivet. I Burtons fantasifulla versioner av utanförskapet är människan ofta en slags defekta artefakter, till exempel i den sötruskiga filmen Edward Scissorhands, om den tillverkade pojken som övergivits av sin skapare innan händerna kommit på plats, hamnar mitt i förorten och adopteras av en Avonlady (kvinnlig dörrförsäljare som säljer toalettartiklar av märket Avon).

Den här blandningen av saga och hyperrealism går igen i Voodooflickan och andra rysarsagor för vuxna, tjugutre illustrerade minisagor på vers av Tim Burton, översatta och utgivna av förlaget Tivoli. Verserna är lite makabra, ganska absurda och rätt så poänglösa. De är egentligen tänkta att vara poänglösa tror jag. Melankoliskt poänglösa. En slags grymma barnkammarrim, varav vissa går alldeles utmärkt att läsa för barn trots den svenska titeln.

Det handlar om en slags trash-cyborgs, om flickor och pojkar med märkliga utseenden och med föräldrar som finner dem motbjudande. Briepojken blir mobbad för att hans huvud är en brietårta och luktar illa, robotpojken är en frukt av en otrohetsaffär mellan en gift kvinna och en hushållsmaskin, Sopflickan mals ned i en avfallskvarn precis när sopgubben ska fria, Giftpojken Pelle “älskade rök och asbest/ och blev hög av att andas gas/ hans livsluft var sådant som dödar/ och som stinker av lik och as”. Det lakoniska tonfallet påminner en del om Alla barnen-historierna som valsade runt på åttiotalets svenska skolgårdar.

Med ett undantag är det här en söt och småskojig bagatell, mest för Burton-fantaster. Undantaget är “Ostronpojkens sorgliga öde”. Sagan om det gifta paret som får en son – till hälften ett ostron till hälften en pojke – är något av det mest hjärtskärande man kan läsa. “Detta barn, denna svulst,/ denna kula av fett/ var summan av hur/ de två blivit ett.” Gissa om Ostronpojken går ett vidrigt öde till mötes när pappan förlorat sexlusten.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 25/7-2001