Unni Drougge _ Hella Hells bekännelser

Piratförlaget

När jag gick på gymnasiet skrev jag en uppsats med hjälp av ett synonymlexikon. Jag minns ingenting av innehållet, men jag har tydliga minnen av alla balla ord jag lyckades foga samman. Uppsatsen kryllade av ord som ”prekär”, ”härbärgera”, ”nagelfarit” och ”disposition” och jag upplevde den som hisnande och genial. Vad jag då inte förstod var att jag skapade meningar vars innebörder stretade åt alla tänkbara håll och att de balla orden inte alls låg skönt i munnen när man skulle uttala dem tillsammans.

Den här språkligt gymnasiala tiden blir jag påmind om när jag läser Unni Drougges senaste roman Hella Hells bekännelser i vilken hon bland annat skriver: ”Det hela var så genant att min berättelse riskerar att halka ner på pekoralnivå, men detta är tyvärr den finniga sanningen.” Just detta ”pekoral” och ”finnig” uttrycker det hela perfekt; det är ju liksom finnigt och pekoralt det gymnasiala kvasispråket.

Jag vet inte om det var en sekunds självironi som drabbade Unni Drougge i den ovan citerade meningen. Hennes berättelse om pedofil-don juanitan Hella Hell är nämligen proppfull av pekorala metaforer, överdrifter, latinska fraser, slang och aptunga meningskonstruktioner. Lyssna bara på följande stilövning:

”Skriverierna riktade en känga med avundens omisskännliga odör mot mina förehavanden i Köpenhamn och sprickan i min sobra fasad var nu så vid att jag såg nyfikenhetens tusenögda strålkastarsljus svepa över mitt privata köttsliga skumrask.”

Hursa? Det är absolut komiskt, men är det bra? Nej. Jo, faktiskt ibland. Unni Drougge har stundtals ett fruktansvärt driv i berättandet och det forcerade uttrycket har – när det inte är tilltrasslat som ovan – vissa poänger. Som bäst skriver Drougge ett riktigt skitigt språk som effektivt illustrerar klyftan i den tragiska relationen mellan berätterskan, den sofistikerade reklambyrådrottningen Hella Hell, och den trettonårige ynglingen Jocke. Drougge har för säkerhets skull namngivit sina karaktärer så att läsaren inte kan missa att boken anspelar på Nabokovs klassiska skildring av Humbert Humberts kärlek till den trettonåriga Lolita, (Hellas fjortonåriga dotter heter Lola).

Under en roadtripp genom Europas fashionabla partystäder försöker den trånande Hella Hell tillfredställa den trulige och alltmer föraktfulle pojkens juvenila önskningar med hjälp av kokain, sprit, hamburgare (när det inte funkar med ostron) och diverse avsugningar. Det är förstås ett dött lopp från början, vilket läsaren också inser. Pojkens mor, tillika Hellas goda väninna, går en plötslig död till mötes efter att ha råkat läsa Hellas dagboksanteckningar och den misstänksamma dottern Lola är hela tiden sanningen om sin olycksaliga pedofilmor på spåren. Likt ett klassiskt ödesdrama går allt åt helvete.

Drougge lyckas gestalta det perversa begäret på ett stundtals trovärdigt sätt. Men det är en roman som borde ha bantats ner cirka hundra sidor. Jag får ofta en känsla av att Drougge vill gestalta något med den pinsamma vulgojargongen, men att hon inte riktigt har koll på nyanserna. Ja, det blir helt enkelt svårt att avgöra vem som är mest pekoral – Hella eller Drougge?

Viktoria Jäderling
LO-tidningen, 7/9-2001