Zadie Smith _ Vita tänder

Översättning Erik Andersson
Albert Bonniers förlag

Var börjar egentligen Zadie Smiths debutroman Vita tänder? Frågan dyker upp när jag slagit igen den 476-sidiga berättelsen som handlar om två familjer i efterkrigstidens London – den muslimsk-bengaliska familjen Iqbal och den engelsk-jamaicanska familjen Jones. Är det när Archie Jones, en i alla bemärkelser vanlig arbetarklassens engelsman, som efter ett krossat äktenskap 1975 sätter sig i sin Cavalier Musketeer herrgårdsvagn för att ta sitt liv,  räddas och av en slump träffar den hälften så gamla men huvudet längre jamaicanskan Clara Bowden?

Eller börjar det när Archie och muslimen Samad Iqbal möts i en stridsvagn under andra världskrigets slut och efter märkliga äventyr inleder vad som kommer att bli en livslång vänskap? Eller är det när Samad, hukande av religiösa skuldnojor, ger sig in i ett förhållande med en vit engelsk musiklärarinna och som kompensation fattar det ödesdigra beslutet att skicka iväg den blott nioåriga tvillingsonen Magid till Bangladesh för att inte helt förlora greppet om sitt muslimska ursprung? Börjar det 1906 i Västindien då Claras mormor Ambrosia befruktas av den engelske kapten Charlie Durham? Börjar det i Dehli eller London?

Vita tänder är ingen historia som rofyllt rullas fram mellan två punkter, utan vindlar sig rastlöst in och ut ur olika medvetanden, miljöer, tider och företeelser. Den narrativa formen styrs av medvetandets lekfulla associationer, snarare än den litterära ingenjörens krav på att fixera centrum och periferi eller början och slut: Att ta sig till flodens källa, till berättelsens början är ”lika lönlöst som att jaga sin egen skugga”, som Irie Jones, dotter till Clara och Archie, säger.

Det är en kärnfull mening vars poäng bärs upp av hela formen, vilket bara är en av de metaforiska finesser man hittar i denna bitvis lysande roman. Som läsare betraktar man alltmer häpen hur Smith liksom skriver sig in i ämnet, lägger till sten för sten och ritar upp en svår ekvation som hon också löser. En mer grinig och skeptisk läsare skulle helt enkelt säga att den första delen av romanen är lite sämre än den andra. Men i slutändan blir det ändå oväsentligt, eftersom Smith cirka hundra eller hundrafemtio sidor in i romanen fattar ett så grymt grepp om texten att man baxnar.

Det är inte helt lätt att beskriva denna osedvanligt omfångsrika debut. Å ena sidan är den en rasande polemisk satir, å den andra en inkännande bild av några familjers assimilationsproblem i ett multi-etniskt London. Det hela tilldrar sig huvudsakligen från 1975 och 25 år framåt i norra Londons ruffiga områden, men via familjemedlemmarnas respektive ”rotkanaler” görs dykningar tillbaka i tiden och bort till det brittiska imperiets forna kolonier. Det handlar om hur man kom hit; om identitet, om köns- och generationskonflikter. Romanen ställer den såväl fundamentala som omöjliga frågan om vad det innebär att vara engelsk, med svaret ställt på ända genom Magid som återkommer till London ”mer engelsk än engelsmännen” efter åtta års (post)kolonial drillning i Bangladesh. Tvillingbrodern Millat växer upp till en förvirrad haschrökande värsting som ansluter sig till den militanta muslimska rörelsen ELSIE (”Eviga lågans segerrika islamiska enhet”). Irie Jones slits mellan lusten att undersöka sitt dunkla jamaicanska ursprung och kasta loss genom att upptas i den liberala, mycket engelska och sekulariserade judiska familjen Chalfen. Skildringen av den obehagligt väloljade och hysteriskt neurotiska medelklassfamiljen är bland det roligaste och mest träffande jag läst på länge, särskilt Mrs Joyce Chalfen, som skriver böcker med titlar som ”Krukväxternas inre liv” och ”Klängrosornas hemliga trängtan” och vars svårt fördomsfulla och gälla känslomänniska mejslas fram i hisnande dialoger. Hennes make, en framstående forskare i genteknik, håller i sin tur på att genmanipulera en mus kallad ”Framtidsmusen”, som ska ge lösningen på mänsklighetens alla defekter och bana väg mot den fulländade människan.

Prosan är enkel men bitsk, (vad som verkar vara slarv i korrekturen fläckar tyvärr ner den svenska utgåvan här och där), och den historiska researchen grundlig. De synnerligen tunga samtidsfrågorna blir märkligt lätta i Smiths handlag. De parodiska porträtten duggar tätt och kanske blir den polemiska utgångspunkten väl tydlig ibland. Samtidigt är det djupt imponerande hur den blott 24-åriga författaren – hon har redan blivit jämförd med Salman Rushdie – lyckas foga samman alla romanens element till en helhet som driver ämnena bortom deras sedvanliga horisont. Till något som faktiskt liknar en litterär upplevelse.

Viktoria Jäderling
Allt om böcker, nr 1/2001