Maria Zennström _ Katarinas sovjetiska upplevelser

Albert Bonniers förlag

Maria Zennströms debutbok Katarinas sovjetiska upplevelser utspelar sig i det forna Leningrad och Moskva under åren 1983–1992. Den är uppbyggd i luftiga prosastycken och sträcker sig över drygt två hundra sidor. Borde gå ganska snabbt att läsa, tänker jag inledningsvis.

Istället kommer jag på mig själv med att stirra på samma sida i en lång stund. Det är som att vakna upp efter en dröm, låta blicken glida över rummet och sakta låta tingen få ord på nytt. Det är bitvis samma handtrevande och tillitsfulla betraktande av den materiella verkligheten som jag upplevde i Eva Ribbichs debutdiktsamling Med kinden mot det gula. Så skapas distinkta bilder som man tror sig kunna sträcka ut fingrarna och röra vid. Som här:

“En pojke målar en grå dörr rödbrun. Den breda högra dörrposten är redan helt brun. Dörren målar han uppifrån, längs ribborna. Han står på en stege, har en lång rund borste. Burken med rödbrunt står nere på trottoaren.”

Zennström berättar en historia samtidigt som hon låter läsaren vidröra de sovjetiska mijöerna. Ur de korta betraktelserna växer det fram en berättelse om en ung rysk–svenska vid namn Katarina, hennes barndomsår hos en moster Elsa i Leningrad och nomadlika tillvaro som ung kvinna på en filmskola i Moskva. Katarina är det berättande och betraktande jaget.

Så vad handlar denna berättelse om? “Tillhörighet” och “skydd” har jag skrivit på flera ställen i min anteckningsbok. Skydd kan vara att sova på någons säng och tillhörighet att snudda vid en okänd pojkes hand under en bussfärd. Man förstår att tillvaron ofta är både svår och ensam, men aldrig död och Zennström har en särskild känsla för ögonblick av oanad amnesti. Det letar sig in en ömsom livgivande, ömsom sorgsen erotik i de många betraktelserna och platsen intill någons kropp kan fungera som ett tillfälligt hem.

Några gånger låter Zennström jaget omfattas av blicken och göras till ett med massan, som vid ett tillfälle bland nakna kvinnor och män på ett badhus:

“När jag spänt på mig glasögonen och korrigerat gummibandet flera gånger, ser jag mig omkring genom dem, som för att orientera mig innan jag sjunker ner i vattnet igen. Drar ut på alla rörelser, liksom tankfullt.”

Plötsligt finns ett extra övervakande ögonpar som visar sig i det finstilta – i “som för att” och “liksom tankfullt”. Ensamheten och längtan efter tillhörighet kan därmed inte bli en fråga om jagets isolation och läsarens melankoliska medkännande. Den sedvanliga distansen mellan betraktare och betraktad upprättas aldrig riktigt och det är stort.

Jag vet inte hur jag ska förklara hur mycket jag tycker om den här boken. Det är sällan man känner sig så nära en miljö när man läser om den. Visst, här finns de ryska benämningarna; gator, broar, personnamn, den obligatoriska vodkan. Men det är framförallt Zennströms fingerkänsla för vad jag ser som tillvarons gråa och bruna toner som är det bärande för min förståelse av Katarinas sovjetiska upplevelser. Man följer henne när hon trevar sig fram och omgivningen framstår som lika skimrande och brutal som när man är bakfull. Minus sentimentaliteten.

Kanske är det bokens ljusröda, tapetliknande omslag – vackert, men samtidigt anonymt – och titeln som gör mig orolig, men jag hoppas att den här debuten får den uppmärksamhet den förtjänar. Den kommer finnas kvar i mig länge.

Viktoria Jäderling
Göteborgs-Posten, 5/9-2001